Höstgul prakt på museet
BILD: TOMAS NYBERG Gyllengul höstprakt möter besökaren på Trelleborgs museum, där Botvid Kihlman på söndag har vernissage på den utställning han förberett i ett år. Inte minst var det museets stora, runda tornrum som lockade och utmanade. - Det rummet måste man arbeta för, tänkte jag, berättar konstnären. Botvid Kihlman gör i regel inga stora målningar - inte minst för att han trivs bäst i en liten, ombonad ateljé - men han förstod att det måste till, eftersom intrycket av ett stort rum med många små målningar skulle bli mindre än läckert. - Det har blivit fantastiskt, säger han, nöjd med de nya, stora dukar som så skiner besökaren i ögonen att man nästan får ha solglasögon. - Här inne lyser tavlorna på ett märkligt sätt. Det visste jag att de skulle göra, men att det skulle klaffa så bra... Även museichefen Ingela Jacobsson är synnerligen nöjd. Trots att Botvid Kihlman bott i kommunen sedan tidiga 1960-talet har han aldrig tidigare haft en separatutställning här. - Verkligen härligt att få den här färgkicken, mitt i höstrusket. Det behöver man, tycker Ingela. Fram tills nyligen har Botvid Kihlman inte bara hållit sig undan det stora formatet, utan även de ljusa färgerna. Det nya färgskimret beror på en ovanlig blomma - smyrnium - som han och hustrun Barbara Jonsson har hemma i trädgården, hans stora inspirationskälla. - Där har jag mina favoriter, och där går jag och samlar intryck som jag sedan bär med mig, året runt, säger han. Smyrniumblommans lyster har Botvid Kihlman inte kunnat släppa för sin inre syn, och den har förändrat hans bildspråk. Växten syns också i det elva minuter långa reportage om konstnären som SVT gjort och som visas på museet. Botvid Kihlmans målningar är naturinspirerade, och bjuder generöst på prunkande växtprakt. Men han värjer sig för beteckningar som blomster- eller landskapsmåleri. Intrycket av blomstren är det viktiga, lystern och ljuset som spelar i blombladen. - Jag har bott mycket i Spanien, men där har jag svårt för att måla, berättar han. - Det är lite konstigt, men det kalla, intensiva och vita ljuset där nere gör att inspirationen försvinner. Man uppfattar inte färgerna lika bra som här hemma.
