Hits utan magi

Kiss är och förblir vad de alltid varit. Ett stadigt rock 'n' roll-band med ett antal säkra hits. Musikaliskt tämligen okomplicerat, men ack så många odödliga klassiker. Och krånglar man inte till musiken gör man en scenshow som inte glöms bort i första taget. När strängbändarna gör entre, långsamt nedsänkta på en stålrörs-spindel och inleder med "Psycho Cirkus" (mycket passande) så går det nästan att ta på den till stor del sminkade publikens förväntningar. Och är det något vi blir bortskämda med är det just extravagant framförande. Bandet har packat med massor av pyro, elegant, välregisserat ljus, höj- och sänkbara podier, flyganordningar och linbanor, allt för att göra detta till ett fullödigt rock-spektakel.

Av gruppens två frontmän är det denna kväll Gene Simmons som får ta mest plats. Paul Stanley för pliktskyldigt bandets talan, men gör sitt bästa för att inte överanstränga rösten. Många gånger för han en tillbakadragen tillvaro med ryggen mot publiken. "Heaven's on fire", som stått på låtlistan både i Stockholm och Helsingfors uteblir tyvärr till undertecknads stora besvikelse. Simmons däremot är stadigare, kan fortfarande se riktigt elak ut och en bit in i konserten är det hans sminkning som tydligast har krackelerat till följd av svettig ansträngning. När han tar ton i "I love it loud" är det med en helt annan pondus än när Stanley sätter an och precis tar sig igenom inledningen till "Lick it up".

När sista laddningen fyrverkerier bränts av efter en lite drygt en och en halv timme så känns det ändå lite som en besvikelse. Det skulle funnits lite mer magi. Då hade inte bara bandet fått nöjet att sväva en liten bit över marken. Det som blev räcker inte mer än till godkänt.