Hästarnas band – mer än bara indie

Band of Horses har många ansikten. Ett av de mer minnesvärda tillhör sångaren Ben Bridwell vars kuperade tandrad smilade upp sig rejält samtidigt som kalufsen levde ett eget liv i den hårda vinden. Från storbildsskärmarna blickade han snopet ut över Stortorget och en mångtusenhövdad publik.

Nyheter • Publicerad 26 augusti 2010

Foto:

Fem, tio, femtontusen. Ingen aning. Men att South Carolina-gänget nått långt utanför de skäggiga indiemarkerna med sin i grunden innerliga blandning av tungt armerad stämsångsrock, småsnårig indie, pompös balladromantik med melodier hämtade från americanans innersta, behöver ingen betvivla.

Över allting svävar Bridwells exceptionella röst. Ljus men stark. Och när medmusikerna tar sina stämtoner uppstår en alldeles särskild vibb. Sången lindar in helheten. Blir ett kitt som håller samman bandets allt annat än enhetliga låtkatalog.

Annons

Materialet från årets album ”Infinite arms” håller en högre och jämnare nivå än tidigare alster. Inledande ”Factory” och ”Compliments” är storverk som till sin uppbyggnad rymmer en mängd små microteman. Minns Beach Boys-Wilsons idéer om poplåten (läs ”Good vibrations”) som en symfoni i komprimerat utförande.

Hade gärna sluppit en del av hästarnas mer invecklade stunder. Dessutom borde Bridwell veta vilka svårsjungna nummer det hade varit bra att skippa live. Men det är randanmärkningar. I stort tar Band of Horses ett jättesprång rätt in minnets stora upplevelserum. Gitarristen Tyler Ramsey och Bridwells ömma duett i ”Evening kitchen”. Totalgensvaret i ”The funeral”. Känslan av att nästan gilla country när rondörskägget/keyboardisten Ryan Monroe sjunger sin ”Older”. Bara att smila tillbaka.

John Palm

Christer Paulstrup

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons