Hårdkokt PS och vårens debutanter

Eftersom den hårdkokta genren från USA (och Storbritannien) inte fått så stor uppmärksamhet i Sverige, varken av kritiker eller förlag, har inte heller särskilt många svenska deckarförfattare lockats att skriva hårdkokt och noir.

Fast det finns ändå några få hårdkokta författare också i Sverige. Till exempel Sören Bondeson...

Tidigare har Bondeson gett ut - enligt omslagen - en thriller, Lita inte på gryningen(1994), och en kriminalroman, I skuggan av mörkret(1997), där han provade på att skriva hårdkokt i bland annat Stockholmsmiljöer. Hans nu aktuella (deckar)roman heter Till natten lokalt snöfall(Lejd).

Ja, även om det kanske inte är en deckare så nog är det en deckarinspirerad roman och en roman för deckarläsare.

Sören Bondesonskriver definitivt både hårdkokt och noir. Dels är det ämnet, eller snarare romanförfattarens sökande efter ett ämne och en handling, inte olikt en privatdetektivs efterforskningar, och ännu mer hans sätt att skriva, Bondesons utstuderade noir-stilistik, som får Till natten lokalt snöfallatt bli en noir-roman i tradition efter (Raymond) Chandler och (Jim) Thompson.

Romanjaget, författaren och alter egot (?) Erling Strand efterforskar barndomsvännen och ungdomskärleken Veronikas liv i sitt eget och andras minne. Veronika tog livet av sig. Varför? Eller var det... ordet anas mellan raderna... mord? Miljöer: Stockholm, där Strand/Bondeson bor, och Gesunda vid Siljan, varifrån de kommer. Verklighet och fiktion om vartannat: i berättelsen blandas romanens verklighet med verklighetens roman. Han skriver långt (över 500 sidor) och man måste tycka om att följa Bondesons sätt att söka sig framåt, än hit och än dit, gilla hårdkokt och noir som stilistik, men då, om man - som jag - gör det, uppskattar stilistiskt stämningsskapande, blir Till natten lokalt snöfallen högst läsvärd och spännande svensk noir-roman.

Carin Gerhardsenbör vara vårens mest omskrivna svenska deckardebutant. Och den mest nedskrivna, trodde jag. Men när jag gick ut på nätet så hittade jag faktiskt flera recensioner av polisromanen Pepparkakshuset(Ordfront) - den första titeln i Hammarbyserien - som ändå var svagt positiva, uttryckte en förhoppning om fortsätt-ningen av Gerhardsens polisserie. I Allehanda skrev Crister Enander om Pepparkakshusei en recension av typen avrättning. Deckarhyllans redaktör är en mjukis i jämförelse med Enander - men jag instämmer i kritiken.

Under läsningen und-rade jag - flera gånger - varför förlaget valt att satsa på just den här debutanten? Ja, Ordfront tror så mycket på försäljningspotentialen att man skrivit kontrakt på hela den trilogi som Carin Gerhardsen - á la Stieg Larsson - lämnade in. Kan det bero på att Pepparkakshusetär en typisk svensk polisroman?

På Södermalm i Stockholm har Gerhardsen byggt en ny polisstation för Hammarbypolisen - ett poliskollektiv som under ledning av kriminalkommissarie Conny Sjöberg, på väg mot 50, har söder om Söder som främsta arbetsområde. Själva mordgåtan bygger på mobbing - en mobbare har vuxit upp och hämnas. Läst det förut?

Nästan i alla fall. Personerna och intrigen kunde ingå i vilken polisroman som helst efter Sjöwall-Wahlöö och Mankell. Men det kanske är just det gamla vanliga och ingenting nytt som de flesta svenska deckarläsare vill ha? Gerhardsens berättelse går dessutom så hackigt framåt, ibland trögt och ibland mer lättflytande. Har förlagsredaktören skrivit om och redigerat men inte orkat rätt igenom?

En annanav vårens svenska debutanter är Viveca Sten med polisromanen I de lugnaste vatten(Forum). Redan nu har det bestämts att också denna nya kvinnliga deckarförfattare ska skriva en hel serie Sandhamnsdeckare.

Där sker morden, på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Om någon tänker på västkusten, Fjällbacka och Camilla Läckberg, så tror jag att förlaget har tänkt detsamma.

Ibland kan Sten vara mycket omständlig (som när hon inte nöjer sig med att informera om att en äldre kvinna har en labrador utan tycker att läsaren även bör veta att hunden heter Kajsa).

Typiskt nybörjarfel: det gäller - också - att veta vad man ska utelämna när man skriver deckare. I slutet sätter berättelsen lite mer fart - men vägen till upplösningen och sista sidan är lååång.

Ändå tycker jag att Viveca Sten (ack så långsamt men säkert) genom Thomas Andreasson och Nora Linde, huvudpersoner och barndomskamrater, kriminalinspektör vid Nackapolisen respektive bankjurist, tecknar ett allt mer nära och kännbart porträtt av Sandhamn med grannöar.

Fast jag undrar om inte fokus i de följande romanerna kommer att ligga på något annat än kriminalitet, nämligen kärlek? Ska Carina på polisstationen få ihop det med Thomas och kan Nora reda ut problemen med sin man?

Sist men inte minst:Vårens bästa deckardebutant är Ingrid Hedström som även hon med Lärarinnan i Villette(Alfabeta) inleder en serie kriminalromaner.

Poirot-serien får väl den kallas. Hedström har nämligen haft modet och fräckheten att ge sin huvudperson och hjältinna, Martine Poirot, samma efternamn som Hercule och placera henne i Belgien, hans hemland. Martine Poirot är undersökningsdomare i den fiktiva belgiska staden Villette-sur-Meuse. Det räcker med miljön för att Hedströms deckare ska bli annorlunda. Hedström, journalist på DN, skriver också en mycket mer varierad och flytande prosa än de bägge andra kvinnliga deckardebutanterna.

Även om hon i den första titeln i serien fått använda väl mycket utrymme åt att presentera personer och miljöer så har hon samtidigt lyckats skapa en lite ovanlig deckargåta, där nutid och historia, politik och vardagsliv vävs ihop utan att spänningen går förlorad. Ingrid Hedström har egentligen skrivit en gammeldags detektivroman som blir modern tack vare personerna - rättare sagt kvinnorna med Martine i spetsen.

Martine Poirot är en tuff och modern belgiska, på flera sätt.