Hank Marvin

CMC/EMI När jag ser farbror Hank, sitta med en äckligt akustisk gitarr på omslaget, får jag för mig att hans rara röda Fender, har blivit bortförd, och ord som: kidnappning, utpressning, lösensumma, snurrar runt, runt, i mitt huvud på samma sätt som cirkelkaffe gör i min mage. Men om nu omslaget gör mig bedrövad så får jag nog säga att innehållet gör mig bedövad - av sorg. Hank är enbart en skugga (förstod ni den?) av sitt forna jag, men en sak förändras dessbättre aldrig, nämligen: modellen på hans glasögon; och jag upphör aldrig att imponeras av hans bågar som i utfällt läge är lika stora som en normal byggnadsställning. Hanks fingrar vandrade över E-och A-strängarna med en fjong som är fullt jämförbar med struphuvudet på Toker, när denne joddlar. Hans versioner av "Killing Me Softly", "Eleanor Rigby" och "Ticket to Ride", rör sig inte ur fläcken, ens med elchocker. Det här låter lika trist och avdankat som vilket "Café Öken"-husband som helst. Undvik skräpet.