Händelser kring Lucia

Nu är det inte många dagar kvar till jul och igår firade vi Lucia. Det är en vacker tradition som har betytt mycket för mig i olika faser i livet. När jag var gift blev jag alltid lussad på italienska och det var väldigt mysigt. Senare, när Hunden kom in i bilden, då var det hon som lussade med vackert glitter i pälsen.

Hon älskade lussefirandet av den enkla anledningen att det vankades frukost på sängen. Då fick hon vara med och ligga i sängen och tugga på en halv lussebulle och då glänste ögonen på henne. Hon gillade juletiden överhuvudtaget, inte minst därför att många butiker och restauranger gör utomhusdekorationer där det ingår äpplen. Hunden älskade äpplen och vi utkämpade åtskilliga dragkamper genom åren. Jag förlorade alltid. Det är inte lätt att hålla igen en 30-kilos hund som fått vittring på ett gott äpple. Vid ett tillfälle hade Helena Östergren, som tidigare drev Bookcaféet i Ystad, dukat upp en liten kaffebricka vid ingången till caféet. På brickan låg två väldoftande kanelbullar. Hunden trodde inte sin nos och innan jag hann göra någonting hade hon fått grepp om båda bullarna och slök dem njutningsfullt. Jag fick gå in och be om ursäkt.

Men, för att återvända till Lucia, den mest traumatiska upplevelsen i samband med Luciafirande jag varit med om utspelade sig vid ett julbord. Jag brukar berätta den här historien när jag är ute och pratar i föreningslivet och annorstädes för att den är sann och väldigt sedelärande. Särskilt för alla oss vardagspoliser.

Jag hade en längre tid ondgjort mig över alla som missbrukade mobiltelefoner och pratade överallt och glömde stänga av sina telefoner på teatern, på biografen och andra känsliga platser. Nu var det julbord med alla arbetskamrater på tidningen och vi höll till på en restaurang i Ystad. Vi åt och drack och var glada och så var det dags för Lucia med sina tärnor att komma in.

Ljuset dämpades och sorlet lade sig och vi satt bokstavligt talat som tända ljus när Luciatåget kom in. Men när de var halvvägs genom Gläns över sjö och strand då hände det; min mobiltelefon började ringa. Och signalen var Toreadorarian ur Carmen. Telefonen låg i kavajfickan och kavajen hängde på ryggstödet. Det tog således allt för många sekunder innan jag fick grepp om telefonen och kunde stänga av den.

Jag skäms fortfarande när jag tänker på det...

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-557853

robert.dahlstrom allehandasyd.se