Håkan Hellström här och nu

Det var i Lund, i en handbollsarena, det hände. Det var under den sista av den fem spelningar korta turnén som Håkan Hellström sjöng bara för oss.

Efter vad som verkade vara det sista extranumret, ”Du är snart där” från senaste skivan, stod Håkan och bandet i rad och bugade och flera i publiken var på väg ut, snart även bandmedlemmarna, men Håkan vägrade sluta. Han plockade fram sin gitarr och började; ”Skyll dig själv, ingenting händer här”, från ”Vi två 17 år”. Det var bara för publiken och bandet att vända in igen.

Vad jag förstår gjorde han samma sak på de andra spelningarna, men han fick det att kännas som om det bara var här det hände.

Håkan Hellström äger just den förmågan, att få publiken att känna att det är här och nu det händer. Alla hade väl läst innan om konfettiregnet under ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, men det var inte mindre magiskt för det.

Det fanns egentligen ingen startsträcka och inga döda punkter. Bandet valde och vrakade från alla skivorna, alla låtar var motiverade och det kändes som om ingen saknades. Hellströms storhet visas i att många av kvällens låtar är långt från singlar i tempo och struktur, men ändå givna publikfavoriter, som ”Hurricane Gilbert”, ”Magiskt, men tragiskt” och ”Gårdakvarnar och skit”.

Just när jag trodde att konsertens klimax var nådd kommer ”Tro och tvivel” och ”Ramlar” och det var som om sångaren gick in i någon extas och tog med sig både publik och band. Kanske var det som någon sa efteråt, att publiken inte hela tiden orkade hänga med i Håkans tempo, men det ska inte den senare lastas för.

Det enda skälet att sätta lägre betyg hade varit att inte vilja vara som alla andra, men på den här konserten ville man vara som alla andra och slänga anteckningsblocket och bara ge sig hän.