Guston ekar av existentiell tomhet

Konst

Philip Guston

Painting, Smoking, Eating – late works by Philip Guston

Louisiana

T o m 7 september

Länge hade den amerikanske konstnären Philip Guston (1913-1980) en fullständigt självklar position i den abstrakta expressionismens inre krets av konstnärer som Jackson Pollock, Mark Rothko och Willem de Koning. Men plötsligt, i slutet av 1960-talet, gjorde han totalt upp med det abstrakta och ett måleri som han tyckte bara existerade som just måleri, i en autonom och estetiskt avstängd stilvärld. I stället började han måla figurativt i en slags rosa-fläskig seriestil med groteska förstoringar och ironiska gliringar. Dukar som laddades med en medvetet figurativ skevhet, avbildande påtagliga föremål som upptog hela synfältet.

När han 1970 visade sina nya målningar blev det en stor skandal och Gustons ”förräderi” mot det abstrakta skymde länge kritikernas blick för det orena, krängande, enkla och ofta triviala vardagsliv han nu ville gestalta: glödlampor, skor, strykjärn, klockor, penslar, cigaretter, ett hårigt människoben, groteska ansikten – allt som en påminnelse om att din värld, din verklighet finns redan inne i ateljén. Kritiken tog avstånd men kommande generationer av konstnärer fann nya måleriska utgångspunkter hos Guston.

Louisiana visar Gustons sena 70-talsverk genom 86 målningar och teckningar. Titeln ”Painting, Smoking, Eating” säger direkt vad det handlar om. Utställningen har ursprungligen producerats av Schirn Kunsthalle i Frankfurt 2013, i samband med 100-årsdagen för Gustons födelse.

Vandringen bland verken i Louisianas underjordiska rum öppnar gradvis vår blick för Gustons säregna universum. Vi följer konstnären när han vanemässigt äter, dricker och röker eller när han iförd Ku Klux Klan-kåpa ironiskt förhåller sig till verklighetens spelplan.

Här är man ständigt omgiven av enögda jättar med väldiga huvuden, klockor som i alla avseenden mäter in – och ut – tiden, människoben som bygger upp en alldeles egen arkitektur, väggar och dörrar som leker med mellanrum och ytor, skor som staplats som en påminnelse om att det troligen inte är någon mening med att fly...

Det råder en dov melankoli i nästan alla Gustons scenerier. Det går nog också att i detta spåra hans dramatiska judiska bakgrund och familjens upplevelse av pogromernas Odessa. Man anar även de sista årens depressioner – olika psykiska tillstånd som egentligen bara kan upphävas genom en svart och bisarr humor.

Länge finns det också en målerisk energi i Gustons verk och en personlig berättelse i de olika motivvalen. Men när den eftersträvade enkelheten blir till en drastisk förenkling känns målningarna bara som trötta och vresiga vittnesmål. Då är detta ett måleri som snabbt når sin begränsning. Det instängda, cigarettröks-inpyrda och belamrade livsrummet känns plötsligt unket och den blick som skulle kunna upptäcka livslusten läser pliktskyldigt av ting som ekar av en stor, existentiell tomhet.