Gunnar Lundkvists kattserier
"Finns det överhuvudtaget hopp för någon stackars varelse på den här förvirrade planeten?" Frågan kommer från Gunnar Lundkvists seriefigur Klas Katt, vars äventyr nu återutges i samlingen "Klas Katt på drift". Boken plockar från tre av Gunnar Lundkvists tidigare släpp: "Klas Katt och livets mysterier" (1988), "Klas Katt går vilse" (1990) och "Klas Katt och Olle Ångest" (1992). - Men de är svåra att få tag på numera. Jag har valt ut de serier jag var mest nöjd med. Skulle allt varit med hade boken blivit för tjock. Det finns ju i och för sig ett värde i det, men det känns väl ansträngt och pretentiöst, säger Gunnar Lundkvist. Uttalandet täcker upp gråskalan mellan "Se på mig - jag är fantastisk" och "Nej men - inte ska väl jag?" på ett sätt som känns igen från hans serier. Livet i staden Hell City luktar avgaser och halvätna mosbrickor men rosorna Olle Ångest ger till Ulla Migrän doftar nervös längtan och livslust. - Tanken är att det ändå ska finnas något slags hopp. Kjell Alinge recenserade ett nummer av Galago där jag var med och allt var jättebra förutom Klas Katt som bara var svart och dålig. Förr blev jag arg när jag fick dåliga recensioner, men han måste ju ha blivit berörd. Då tycker jag att jag har lyckats. Å andra sidan är det omöjligt att inte beröras av Lundkvists serier. Den lättsamt lagde rynkar antagligen på näsan åt Olle Ångest som faller i glädjetårar när han hittar sina Sobril. De svartsynta har en själsfrände i Klas Katt. När han ropar "När börjar det roliga?" ekar det genom både tonårsrum och villaträdgårdar. Gunnar Lundkvist föddes 1958 i Stockholm. Han debuterade som serietecknare i tidningen Puss efter att ha fått kontakt med Lars Hillersberg. Det var i början av 70-talet och Gunnar Lundkvist ritade politiska serier som han i dag betecknar som "inte speciellt bra". Överlag är han inte speciellt förtjust i politisk satir - en annars väl omhuldad tradition inom serietecknandet. Serietecknaren och konstnären Gunnar Lundkvist." BORDER="0"Serietecknaren och konstnären Gunnar Lundkvist. - Den slår oftast in öppna dörrar, det blir ofta lite vulgärt. Jag tycker det är roligare att slippa det tidsbundna, läsaren måste känna till så mycket. Det är omtänksamt. Han verkar vara sådan. När vi gjorde upp tid och plats om intervjun var han lite oroad över att fiken skulle vara för stökiga och föreslog ett konditori i Vasastan. Där har tiden stått still sedan Ted Gärdestad var tonårsidol: ingen café latte, ingen Bo Kaspers Orkester i högtalarna och de brunbrända glädjespridarna har följaktligen valt andra ställen att häcka på. Här skulle Olle Ångest ha kunnat sitta och fundera över sin ensamhet. Men Hell City är inte Stockholm, Gunnar Lindkvists serier är bara placerade i storstad och nutid. Dessutom befolkas staden av hundar, katter och grisar. - Det är enkelt och uttrycksfullt. Men visst är jag lite begränsad eftersom jag bara ritar djur. Fabeln går igen i den serie barnböcker han gjort tillsammans med exfrun Anna Höglund. Mellan åren 1998 och 1999 gjorde de fyra böcker om Igelkotten och Mullvaden, förra året släpptes de i en samlingsbox. Själv är han lite förvånad över att de blev som de blev. En av Gunnar Lundkvist serier." BORDER="0"En av Gunnar Lundkvist serier. - De är ovanligt roliga. Man kunde ha tänkt sig att vi tog med oss de tunga ämnena, men så blev det inte. Det är intressant med människor som använder "ovanligt" om roliga saker. Gunnar Lundkvist är väl medveten om vilken bild läsarna har av honom. När han berättar att han ska se på VM i fotboll under sommaren tillägger han något om att "nu får väl min image en knäck". I folks medvetande ser inte Gunnar Lundkvist på fotboll - han sitter hemma och mår dåligt och sedan ritar han serier om det. - En gång på bokmässan i Göteborg var det någon som sa att "det måste vara lätt att leva på sin ångest." Men jag måste må bra för att kunna jobba. Varför tror du att folk gillar dina serier? - Det är svårt att svara på, men folk kan väl antagligen känna igen sig i situationerna. Jag försöker vända det tragiska och göra det komiskt utan att det för den skull blir lustigt. Men min publik är inte så jättestor. Jämfört med Rocky och Arne Anka ligger jag inte så högt. Det är skönt, jag skulle antagligen bli irriterad om det gick för bra. En annan av Gunnar Lundkvists kattserie." BORDER="0"En annan av Gunnar Lundkvists kattserie. Den första boken om Klas Katt gavs ut 1979, innan dess hade han gett ut två diktsamlingar. På den tiden var bra kritik och beröm viktigt för honom och när han inte fick det tog han en paus och började jobba i en bokhandel. Men sedan 1988 har han tecknat på heltid med hjälp av stipendier. Han jobbar hemma med sin katt som sällskap och han ritar och ritar om. Rädslan för att vara så duktig som möjligt tampas med hans motvilja mot slarv. - Att göra sitt bästa kan innebära så mycket. Om jag ritar tre versioner av samma ruta kan jag välja den enklaste. Ulf Lundkvist är en bra svensk förebild där - han gör skenbart fula teckningar med mycket liv i. Varifrån får du inspiration? - Serierna bygger på upplevelser jag själv eller folk jag känner haft. Men figurerna är inte kalkerade på några speciella personer. Det kan vara enkla saker som att jag har en bekant som sa att han skulle skriva en bok bara han kom på titeln, det fick Olle Ångest säga i en serie. Fast jag ägnar mig ju inte åt några Strindbergsfejder. Johan Sjöstrand
