Gunnar Balgård: Detta är mitt land – Helmer Grundströms liv och diktning

Jolo skrev en gång ett kåseri om en biografi som han just hade läst, om mannen bakom den mest efterhängsna av alla slagdängor, Tango Jalousie. Livet som komponisten Jacob Gade hade levt var inte särskilt upplyftande, enligt Jolo: otaliga fruntimmershistorier, småsupande, vardagstristess. Men av detta solkiga liv hade det enligt Jolo blivit en alldeles lysande biografi, för övrigt skriven av den blinde Karl Bjarnhof.

Sak samma kan sägas om den norrländske litteraturvetaren Gunnar Balgårds stora bok om sin landsman Helmer Grundström, en man vars liv hade många djupa dalar men få höjder. När han 1954 fyllde femtio ägnade Olof Lagercrantz honom en kort men uppskattande notis i Dagens Nyheter: hyllningsbuketten borde innehålla "myrbärsblom och dvärgbjörkskvistar, symboler för svårmodig ödesmarkslängtan och envis trofasthet."

Det är en bra karakteristik av denne säregne bygdepoet som dessutom var klarabohem och en synnerligen produktiv novellfabrikör. Omslaget på Balgårds bok bär syn för sägen, där ses Grundström när han vandrar på spänger över en fattig lappländsk myr, fram till ett falurött hus, ensligt beläget.

Han kånkar på två resväskor i papp, typiskt nog. Han verkar ha varit i ständigt uppbrott, antingen från orterna Grundsjö och Svanabyn i Dorotea socken, eller från Stockholm. Den erkänsla han sökte hemifrån fick han knappast, åtminstone inte förrän sent i livet – jantelagen rådde också där.

För att ringa in honom ytterligare kan man citera hans mest kända dikt, den mästerliga summeringen av arktisk ensamhet. Den dialektala "Långt nol i väla" har ofta antologiserats:

"Långt bort i helvitta,/ långt bort i väla,/ drar jag mitt dragspel/ för värken i själa." Redan den första strofen låter ana ekon och inlånade klanger, av Dan Andersson men mer från Fröding. Det blir ännu tydligare i andra strofen: "Bälgen ä sprucken,/ Å sprucken ä själa./ Långt nol i helvitta./ Långt bort i väla." Andra verser är ofta lika kortfattat lakoniska: "Milan hostade till/ och slog./ Kolarn ramlade i och dog./ Inte en kota blev kvar av karn..." Det är en skicklig parafras på Frödings "Den gamla goda tiden" och Almqvists "Häxan i Kung Karls tid".

Därmed sagt att Helmer Grundström kunde sina klassiker, att han hade läst mycket, och att han ofta inte var särskilt originell. Han försökte sig på modernism men hade otur och kom lite för sent, när de 5 unga redan hade lagt ut kursen.

Som prosaskribent var han bedövande produktiv, av nödtvång. Han sände en strid ström noveller till veckotidningarna, till fackföreningspressen och till söndagstidningarnas bilagor medan sådana ännu fanns, återbrukade dem och klarade knappt livhanken med de blygsamma honorar det inbringade, tills på senare år goda vänner ordnade med stipendier till honom, i Svenska Akademien först Gunnar Ekelöf och sedan Per Olof Sundman.

Gunnar Balgård som inte är okritisk mot sitt forskningsföremål har sovrat hårt bland novellerna. Av över tusen har han låtit ett par dussin ingå i de posthuma samlingarna Skogens talan och Det skriker i skogen. Det är möjligt att det är alldeles tillräckligt, liksom att det mesta av hans vers kan få samla damm på antikvariatens hyllor och sjunka i glömska i makulaturgraven. Balgård påstår att ungefär lika stor procent av Grundströms poesi som Ferlins har motstått tidens tand – i så fall ett inte oävet betyg.

Helmer Grundström var en av de sista klassiska proletärförfattarna, med en lika karg uppväxt som Eyvind Johnsons (ännu lite längre norrut) eller Harry Martinsons (i Blekinge), och med samma läshunger.

Han bildningsgång följde också ett bekant mönster, via folkhögskolor, i hans fall Vindeln och Brunnsvik där Alf Ahlbergs förstås inspirerade, till många år i Klara medan han försökte hålla sig undan sina underhållsskyldigheter för barnen i första giftet.

Han fick sedan en uppsättning till, och hade också, antyds det, en mycket nära relation till sin femtonåriga systerdotter tills hon bröt sig loss, och han lät sig läggas in på Beckomberga.

De första dryga 30 åren av sitt liv var han en fanatisk helnykterist som propagerade för den goda saken, sedan halsade han en sjuttiofemma brännvin på raken, och så var det slut med den nykterheten.

I olika författarfackliga sammanhang uppträdde han lindrigt eller inte alls nyktert, och han verkar ofta ha varit en tvärvigg. Han skiljde sig ett par gånger om, och barnen-halvsyskonen träffades först vid hans grav 1986.

En resa gick till Irland, en annan till Moskva, annars pendlade han mellan Norrland och Stockholm. Han var tidvis bortglömd, blev sedan återupptäckt, fick visor tonsatta, hamnade i tv-soffan, slutade skriva, och fick så en hjärnblödning och dog.

Allt detta utreder Gunnar Balgård (som tidigare skrivit en utmärkt bok om Almqvist) med inlevelse och stor omsorg. Han kände Grundström och har kunnat använda sig av en egen lång bandinspelning med honom. Men framför allt har Balgård grävt djupt i Helmer Grundström-arkivet på Umeå Universitet. Kartläggningen av denna litterära begåvnings tidvis slarviga liv är – som sagt – alldeles lysande.

Ivo Holmqvist

Boken ges ut av Leopard