Guillou drar ner brallorna på "psykopaterna"

Bokmarknaden översvämmas av polisromaner. Alltså böcker där brott begås som utreds av poliser. Ofta blodiga och med sexuella inslag. Även tämligen seriösa författare som, till exempel, Theodor Kallifatides har fallit för polisromanen och odlar sedan några år sin kvinnliga kriminalkommissarie Kristina Vendels som utreder synnerligen bestialiska sexbrott och mord.

Och nu har även Jan Guillou sällat sig till trenden och släpper idag polisromanen Tjuvarnas marknad. Det har i och för sig legat i luften sedan hans gode vän och kumpan Leif G W Persson gav sig in i leken med sina polisromaner.

Men Jan Guillous Tjuvarnas marknad skiljer sig på flera punkter från det övriga författarbandets polisromaner och det är sannolikt en helt medveten strategi och tilltalande. Det finns inga lik, knappt något blod, inga våldsamma och ritualiserade sexbrott - inte ens någon snaskig samlagsbeskrivning om än en sansad och sensuell skildring av ett kärleksmöte.

Jan Guillou skriver aldrig bara för att underhålla eller förströ. Så var det med Hamiltonböckerna och så var det med Arn-böckerna och så var det med hans senaste alster innan Tjuvarnas marknad; Häxornas försvarare – ett historiskt reportage. Nu riktar han in sig på de så kallade "roffar-direktörerna" som han kallade för "ett gäng psykopater" i en tidningsartikel för några dagar sedan.

En av huvudpersonerna i Tjuvarnas marknad är en högt uppsatt direktör i ett försäkringsbolag, Henric Gundell. Förstås.

En direktör som tillskansar sig osannolikt mycket pengar på märkliga vägar och renoverar en herrgård, har prestigefyllda jaktpartyn, köper en fix och färdig vinkällare av ett franskt företag och försöker med alla medel etablera sig så nära adel och den "riktiga, fina" överklassen som det är möjligt för en nyrik uppkomling.

En annan viktig huvudperson är polisintendent Ewa Johnsén och det känns aningen opportunt att Jan Guillou väljer en kvinna som den ledande polisen. Det är ju numera ett grepp som inte bara kvinnliga kriminalförfattare tar till och det känns lite som att Jan Guillou vill visa att han faktiskt är feminist i så motto att hans hjältar inte alltid behöver vara oövervinneliga machomän som Arn och Hamilton. Det måste finnas betydligt fler kvinnliga, höga befäl i polisromanens värld än i verkligheten. Ewa Johnsén blir beordrad att skapa en utredningsgrupp som ska försöka lösa en serie avvikande och anmärkningsvärda inbrott hos bättre bemedlade medborgare. Det är inbrott som utförts av tjuvar som forcerar både portkoder och larmkoder utan synbarligt våld och de plockar enbart ut den absolut mest värdefulla konsten, de exklusivaste smyckena och de finaste vinerna. Och de förstör inget utan uppför sig som riktiga gentlemannatjuvar.

En av de som drabbas av inbrott är Henric Gundell och andra som får besök är samtliga vänner och bekanta till honom. Ganska snart ser Ewa Johnsén ett mönster ta form och tanken växer att alltsammans utspelar sig inom en snäv umgängeskrets där de rika människornas barn spelar en central roll.

Ungdomarna tillhör ett slags "brat-pack" som roar sig exklusivt på krogarna runt Stureplan och åker skidor i alperna och badar på Rivieran. De är svårt deformerade och ser på sig själva som en överklass med andra rättigheter, förmåner och egenskaper än vanligt folk.

Som vanligt skriver Jan Guillou spänstigt och fängslande - han vet hur läsaren fångas och det är både ironiskt genomskådande och roligt. Tonen i boken är något mer dämpad än i de stundtals romantiskt överspända böckerna om Arn och den våldsamt sluggande samhällskritiken i Hamilton-böckerna.

Men budskapet är solklart - dessa nyrika människor, dessa "roffare" är en cancersvulst på samhällskroppen som måste bekämpas. Och det gör också den rättrådiga Ewa Johnsén och det förvånansvärt rakryggade rättssystemet.

Som kuriosa kan nämnas att Jan Guillou, precis som Leif G W Persson för övrigt, använder sina gamla kära figurer igen. Således dyker Pierre Tanguy upp- känd från Ondskan - och spelar en dominerande och förvånande roll. Självklart är gamle, käre Erik Ponti med och vem tränar Ewa Johnsén tillsammans med om inte Anna Holt.

Robert Dahlström