Gömda kulturskatter: Manskläder i allmogemiljö

- Det är i allmogemiljö som dammodet var konservativt och utvecklades långsammare än männens. Kvinnorna var inte lika pigga på att ta till sig nyheter och impulser som gäller mode. Tidigare var det mest männens mode som skiftade och utvecklades. Många gånger var det uniformernas stil som påverkade herrmodet, berättar Lena Lundström, textilantikvarie på Trelleborgs museum. Strumporna var långa. En del av dem, som det här paret som är vackert gjorda, och till och med försedda med ägarens initialer. BILD: TOMAS NYBERG Under allmogemiljön, det vill säga bondekulturen från mitten av 1700-talet till slutet av 1800-talet, tillverkades kläder antingen av folk på gården eller kom det en kringresande skräddare som erbjöd sina tjänster. När han var färdig, och hade sytt klart allt som önskades, tog han sin packning och begav sig till ett annat hem. - Det varierar förstås när det gäller hur många plagg var och en hade. Det beror på hur rik eller fattig man var. En dräng som jobbade på en stor och mäktig gård kunde ha fler kläder än den som jobbade på en mindre, säger hon. Skjortorna var i allmänhet jättelång. Man hade inga kalsonger under utan lät sig svepas av plagget både bak och fram. Brudgumskjortan var oftast fint dekorerad, med vacker sömnad som utgjorde olika mönster och visade ägarens initialer. En väst gjord av vadmal och ett foder tillverkat av linne. BILD: TOMAS NYBERG Ärmarna var också broderade, liksom kragen. Rent generellt, det kan finnas undantag, hade männen vita skjortor medan kvinnorna bar vita. - Alla hade inte gula sämsskinnbyxor på den tiden, vilket man lätt kan förledas att tro. Det var så mycket mer än så. Det fanns andra sorts byxor, bland annat vadmalbyxor, alltså ull, som var ganska förekommande i denna miljö, säger hon. Det var under slutet av 1800-talet som denna miljö gick mot sitt slut. Industrialismen gjorde sitt intåg och alltfler ute på landsbygden började köpa konfektionskläder, plagg som var gjorda vid de framväxande industrierna i tätorterna. - Det var dem som aldrig lämnat hembyn eller varit utanför den egna socknen under sin livstid. När industrialismen började slå igenom, och man upptäckte att allmogekulturen höll på att dö ut, började museerna få upp ögonen för bland annat textilier som var vanliga under allmogen. Tråkigt i sammanhanget är att den tidens museipersonal, som samlade in materialet från denna miljö, inte var så noggrann som man kunnat önska med tanke på att det saknas information om vem som burit kläderna och vad det fanns för historia bakom plagget. I dag finns rutiner och informationsbehovet är större, säger Lena Lundström.