Gömda kulturskatter: Allmogekläder
En dopmössa av brokad och som har en uttrycksfull blomma på var sida.BILD: CLAES NYBERG Kläderna är ett eko från det förflutna. Inte nog med att museet har konst som berättar om gamla tider, om hur det var förr på Söderslätt: institutionen har också ett rikligt antal klädesplagg. Exakt hur många är svårt att säga. När det gäller beklädnad från perioden från mitten av 1700-talet fram till slutet av 1800-talet. Lena Lundström visar stolt fram ett urval av kläder burna av kvinnor ute på Söderslätt under denna tid, företrädesvis plagg som användes under 1800-talet. - Det här är en "hankasärk", en typisk underkjol i linne. Kvinnor som bar en sådan tog sällan av den. De till och med sov i den. Linne var användes runt om på gårdarna eftersom det tillverkades i det egna hemmet, säger hon. Lena Lundström framhåller att de allra flesta "hankasärkar" är försedda med broderat monogram. - Det kunde bo ett tiotal kvinnor på varje gård. För att man inte skulle förväxla varandras linkläder var det enklast att märka dem med sin egna signatur, säger hon. Liv i en lång rad, med blommor som det mest vanliga motivet.BILD: CLAES NYBERG Under den här tiden var det enligt Lena Lundström modernt att vara stor och bred. - Att vara tjock var verkligen att visa att man kunde äta sig mätt och att man stod sig bra, betonar hon. En del kvinnor som hade flera lager kläder på sig och dessutom strävade efter att vara breda fick öknnamnet "puggor", alltså paddor. Hade de inte lagt på hullet var det vanligt att de bar fem eller sex och ibland till och med sju lager med plagg för att bli mer volymiösa. Kläderna som visas är emellertid inte exceptionellt stora. Flertalet av de plagg som visas för TA har med största sannolikhet tillhört barn, flickor och yngre kvinnor. - Kluten var precis som förklädet obligatoriska plagg. Kluten var i princip lika obligatorisk som de kvinnor från Arabvärlden som har slöja. Det fanns alltifrån finklutar till hor-klutar. De sistnämnda tvingades nyttjas av kvinnor som fött barn utom äktenskapet, säger hon. Flärden och det luxuösa stod högt i kurs i allmogemiljön. Sidenbroderier var väldigt populära. När det var goda tider återspeglades det på kläderna. Särskilt påkostade var doppåsarna, täcken som barnen sveptes in i när de skulle döpas. Eleganta dopmössor med blomstermotiv var också vanligt. - Långt in på 1800-talet var det fortfarande vanligt att modern inte fick vara med under dopceremonin. Kyrkan stämplade henne som oren. Barnet som skulle döpas bars i stället fram till prästen av Gudföräldrarna. Efter bestämt antal dagar efter födelsen var det dags för kyrktagning. Den innebar att modern välsignades och blev upptagen i församlingen återigen, säger hon. Färgen kunde i många fall ses som ett uttryck för något. Rött stod oftast för glädje och fest, svart var sorg och allvar, grönt användes mest under sommaren och blått under vintern. Ute på Söderslätt kunde det också märkas vilka som var mäktigast. De rika hade oftast färgade plagg, medan pigor, drängar och småbrukare fick nöja sig med grått, brunt och svart. Mer att läsa om folkdräkter kan m
