Gömda kulturskatter: Åkdynor
Lena Lundström. BILD: TOMAS NYBERG Att ha en flott och välvävd åkdyna på sin vagn var ett sätt att visa sin status i allmogemiljö. Det bevisade att man hade rikedom att låta någon hemma på gården göra dynor av det här slaget. Men de användes inte under vardagar. Nej, de kom mest fram under söndagskörningar och andra festliga tillfällen, till exempel vid bröllop och andra högtider. De förvarades i mörka utrymmen, oftast i kistor där de förskonades från solljus och inte riskerade tappa sin färg och glans. Tillverkningen av en åkdyna kräver rutin, känsla för mönster och tålamod. - Det tar tid att göra sådana här handarbete. Det här är verkligen inget som man fixar på en tv-kväll. Åkdynorna gjordes antingen i vävstol eller med vävram, berättar Lena Lundström, textilantikvarie på Trelleborgs museum. Tulpaner, stjärnor eller en valknut. Motiven skiftar på åkdynorna, precis som teknikerna som varierar mellan rölakan och olika yllebroderier. Åkdynorna var som mest populära på Söderslätt från mitten av 1700-talet fram till slutet 1800-talet. En rikemanssak Fram tills dess att industrialismen slog igenom på fullt allvar under 1800-talet, då köpvaror alltmer blev på modet, var det egentillverkade åkdynor som gällde som sittunderlägg. Särskilt användes de av de rika bönderna när de spände hästen för vagnen och begav sig till kyrkan eller kanske in till Trelleborg. - Att ha flotta åkdynor var precis lika viktigt för dem som i dag vill imponera och visa sin rikedom med en snygg skinnklädsel i sin bil, säger Lena Lundström. Det är en textil skatt som finns på museet. Samlingen utgörs av ett 20-tal från både 17- och 1800-talet. Den äldsta är från 1740-talet. - I en tid då det krävdes hårt arbete för att överleva var det lyx att tillåta frun på gården och ibland även döttrarna göra en åkdyna mitt på blanka dagen. - Hur lång tid det tog att göra en sådan är svårt att säga, men det krävs att delar av arbetet görs när det fortfarande är ljus. tid och tålamod ett krav Allt kunde inte göras i fotogenlampans sken, fortsätter Lena Lundström, som själv har provat på att utforma delar till en åkdyna. Hon kan intyga att det är tålamodskrävande. - Jag har försökt mig på det och kan intyga att det kräver precision och det rätta handlaget. - Det är svårt men väldigt spännande och givande, säger hon.
