Goda dagar är förbi

Klart jag skulle se Indiana Jones och kristalldödskallarna. Man kan inte blunda inför återkomsten av en man som fått mig och många andra sjuttiotalister att som små drömma om arkeologyrket (min vän Max löpte linan ut, 70 pilspetsar senare bytte han karriär). Jag hoppas att den här filmen i stället inspirerar dagens kids att bli regissörer eller skådespelare, med målet att göra något bättre än firma George Lucas/Harrison Ford.

Ford, ja. Han är - vid sidan av regin värdig ett sämre studentspex - en vandrande, överspelande katastrof. Värst är det när gubben rör på sig. Precis varje gång Ford hoppar över några stenar eller tuffar upp för en kulle blir jag på fullaste allvar mer orolig än när jag ser min 67-åriga far stå och hugga ved i 30-gradig värme på lantstället. Akta dig, Harrison, så du inte bryter lårbenshalsen! Vet du hur lång kö det är för att få en ny höftkula? Kan du inte göra Indiana Jones och det mystiska bridgepartieti stället?

Det går knappt att titta på.

Hela Europa verkar ha begripit att Eurovision Song Contest har förändrats. Men inte vi i Sverige, inte. Vi fortsätter att med en idiots envishet skicka bidrag som med lätthet skulle kunna ha kilats in mellan Paradisio och E-Type på valfri Trackslista sommaren 1997.

Vem försöker vi lura? När Björn Borg gjorde comeback med ett träracket var det ingen som trodde på honom. Varför ska vi då tro att Charlotte Perrellis comeback med en eurodiskopatisch skulle vara något som kunde frälsa massorna? Vi borde ha skickat Nordman i stället - häxbränning är i alla fall något hela Europa kan relatera till. Inte Friskis & Svettis.

Det som stör mig mest är kvällstidningarna. Först ägnar de en månad åt att hylla det svenska bidraget som en av favoriterna, för att i samma ögonblick artondeplacering är ett faktum börja fila på fiaskorubrikerna. Och vi andra hänger på.

De borde skämmas, tidningarna alltså.

George Lucas också.

Men nu är det i alla fall över.

I morgon är en annan dag.