Glamoröst – men bara på tv
Åtminstone inte under det så kallade torrepet – repetitioner utan scenkläder, smink och framför allt utan någon vidare entusiastisk publik. De flesta reportrarna sitter nämligen antingen med orubbliga stenansikten eller så småskrattar dem sinsemellan åt tävlingsbidragen.
Denna allmänna vansinnesbild av schlagerturnén som en enda lång glittrande champagnecirkus måste jag tyvärr bestämt tillbakavisa. Inga paljettklänningar eller gyllene skor här inte, i alla fall inte före sändningsdags. Merparten av artisterna dyker upp i sina mest anonyma svarta vardagsplagg, och Stefan Andersson äntrar till och med scenen med stora vinterrocken på sig. Måhända för att markera sitt ointresse? Men då artisterna inte gör mycket mer väsen av sig än att sjunga lite halvengagerat i mikrofonerna får man tid att lägga märke till en massa andra matnyttiga detaljer. Som exempelvis de ihärdigt cirkulerande kamerakranarna som håller på att slå omkull stup i halvminuten, eller Thomas G:sons stereotypa fjollskratt. Eller för all del Expressen-krönikören Anders Nunstedts toppluva från barndomsåren.
Nyblivne projektledaren Martin Österdahl fanns på plats vid morgonens uppspelning av bidragen och hälsade pressen välkommen, men försvann kort därefter. Och Christer Björkman, Melodifestivalens ständiga ansikte utåt, syntes till först lagom till presskonferensen vid lunchtid. Troligen ägnade han resten av dagen åt en uppfriskande shoppingrunda i staden och förberedde sig såväl mentalt som estetiskt inför kvällens väntande kommunfest.
Sammanfattningsvis kan sägas att Melodifestivalens torrep är precis vad det låter som: inget märkvärdigt alls, men ganska kul. Som när en speakerröst av en händelse råkar säga "Kan vi få upp pucken på scen iuppfällt läge"? precis när Anna Book beträder scenen för första gången. Det är dock tydligt att Melodifestivalen i dess nuvarande form är ett evenemang skräddarsytt för tv-produktionen, inte för de åskådare som faktiskt bemödat sig med att köpa biljetter.
Oscar Sundell
