Gärna en Oscar, men ingen modevisning, tack!

Oscarsgalan tillhör de mest genomarbetade direktsändningar man kan se " men varför tror så många att den är en modevisning?

Folk som sitter uppe och ser hela Oscarsgalan tror jag behöver lite mer salt på sina popcorn, om ni förstår vad jag menar, men det är alltid kul att banda ett par timmar.

I söndags rodde komikern Chris Rock i land sitt första värdskap genom att vara bitsk, vanvördig och rolig, medan Robin Williams fick oss att tro att de flesta tecknade figurer, inklusive Piff och Puff och Kalle Anka, är gay (jag menar, sjömanskostym och inga brallor, say no more), och Clint Eastwood tog med sig sin 96-åriga mamma.

Det snyggaste tacktalet höll musikern Jorge Drexler (bästa musik till Dagbok från en motorcykel) som helt enkelt sjöng en stump. Roligaste repliken hade John Dykstra (specialeffekter): "gosse, gissa om jag är glad att de inte gjorde en fjärde Sagan om ringen-rulle!".

Men den här catwalken utanför galan " vem bryr sig? Att få veta vilken kläddesigner som gjort Cate Blanchetts klänning är verkligen "oj, jag måste gå och hämta mitt anteckningsblock " men vänta inte på mig". Klädkreatörer som samtidigt är varumärken, Oscar de la Renta, Versace och Guy la Roche, nämns med samma vördnad som filmregissörer, och jag tycker nog att jämförelsen haltar.

Nej, vill ni se fantastiska kreationer så res till Museum of Wearable Art i Nelson, Nya Zeeland. Där har de i 15 år samlat kläder med humor (som behån bestående av två stora gula kycklingar, med rörliga huvuden), kläder med fantasi och skönhet och, framför allt, kläder som man skulle ge vad som helst för att slippa gå och jobba i (se gärna www.worldofwearableart.com).

Till mina favoriter hörde skepnadsbytarna. Den fluffiga groddräkten som kunde vändas ut och in och förvandlas till en prinsessa. Eller mannen som kom in bärande en konstig metallram runt kroppen, som han sedan vecklade ut, satte ner och cyklade ut på.

Va, kan ni tänka er Clint Eastwood på en sådan? Det vore värt en Oscar, det!

På tal om amerikanska filmindustrin, så har de tagit fram ett "effektivt" vapen i kampen mot nedladdarna " som antas vara unga delinkventer, rentav barn. Kanske för att vuxna saknar tid och ork för sånt och bara är glada om det är lugnt när ungarna sitter framför datorn. Dessutom har de flesta över 40 en digital tumme mitt i näven.

Nu finns alltså ett scan-program med vilket föräldrarna förutsätts kunna söka igenom datorn hemma…he he he, förlåt, vi ska hålla en seriös ton här, de ska alltså söka igenom datorerna, identifiera eventuella nedladdade filmer…he he ha ha, nej, förlåt mig, jag menade inte så, det är lagbrott vi talar om här, de ska alltså hitta filmerna och sedan…ho ho ho ho,snork, snörvel…sedan ska de effektivt radera ut dem ur själva…ha ha ha ha, host host, nej, jag pallar inte!

Snälla nån, vad är nästa steg? Rent angiveri?

Min gissning är att de föräldrar som orkar skaffa hem programmet antingen a) kör fast när de försöker installera det, och måste be om hjälp från de tonåringar de försöker att mästra, eller b) bara hittar familjens digitala fotoarkiv och omedelbart raderar det.

Jakten på filmfuskare borde dessutom ses i perspektiv av branschens utveckling. Visste ni exempelvis att den svenska försäljningen och uthyrningen av video och dvd fördubblats de senaste fem åren? Från 835 miljoner kronor i årsomsättning 1999 till nästan 1700 miljoner 2004. Visst finns det en risk att folk slutar köpa filmer eller gå på bio och bara sitter hemma och laddar hela kvällarna. Men risken finns också att termiter helt äter upp ditt hus när du ligger och sover i natt, och gud vad snopen du ska bli när du kliver upp och famlar efter toadörren!

Det finns en liten del människor som jagar kryphål, och som alltid kommer att göra det, oavsett hur många som täpps till. Nej, det bästa sättet att stävja piratverksamhet är bra distributionskanaler och schyssta priser. Oj, är klockan så mycket? Nej, brännaren väntar!

Lars Thulinhåller fast vid devisen "snö är bäst på bio!".