Galen show i högt tempo

Det kanske allra galnaste inslaget på musikscenerna under årets festival borde rimligtvis vara Gogol Bordello.

Bandet, som påstår sig vara ett gäng illegala immigranter från Ukraina, kommer egentligen från New York och spelar någon slags vansinnig kombination av punkrock, klezmer och östeuropeisk folkmusik. Förutom elgitarr, bas och trummor ingår även fiol och dragspel i sättningen.

Det är förstås bäddat för ett annorlunda sound och en show utöver det vanliga med detta seriöst oseriösa band. De nöjer sig ju förstås inte med att bara låta som ett gäng ukrainare, både till musik och till sång – de försöker även göra sitt bästa för att leva upp till schablonbilden av fattiga östeuropéer. Kitschigt fula kläder och stora mustascher är således lika viktiga inslag som ompa ompa-takterna. Det som kunde ha varit en trevlig spelning med klezmerrytmer och punkattityd visade sig dock snabbt vara en okontrollerbar best. Sångaren Eugene Hütz sprang runt i sina färgglada tights och skrek över hetsiga toner. Stämningen var ordentligt hysterisk och fortsatte att accelerera.

Basen dånade, bastrumman mullrade, fiolen skar i diskanten och två av bandets kvinnliga medlemmar sprang runt på scen i kitschiga 80-talskläder, lallade och räckte finger åt publiken. Med låtar som Immigrant Punk bjöd Gogol Bordello på en energiurladdning som jag sällan skådat på en konsertscen. Å andra sidan är det på bekostnad av publikkontakt som bandet i princip inte hade någon som helst av.

Tempot kändes också lite väl högt och tillskruvat och inslag av lugnare låtar hade definitivt kunnat behövas.

Vare sig man orkar uthärda det extrema tempot eller ej bjöd Gogol Bordello dock på en musikshow som skiljer sig från det mesta.

Alex Regnér