Gabriela Melinescu: Hemma utomlands

Att ha ett hemland är att tillhöra någonting och att känna denna tillhörighet tillsammans med andra genom ett språk, genom traditioner och annat, som skapar en alldeles särskild känsla. Alla i ett land har inte denna känsla, de känner sig främmande, de står utanför och de lever i ett samhälle, som inte är helt, inte komplett. Småsaker, som en doft, ett stämningsläge eller ett möte kan plötsligt och handgripligt påminna om vad det handlar om. Det finns många människor, som har två hemländer. Gabriela Melinescu är född och uppväxt i Rumänien, hon har levt där en betydande del av sitt liv. Sedan 1975 bor hon i Sverige, hon är författare och översättare. Hon skriver om detta med hemland och tillhörighet i sin nya roman, där hon rör sig fritt i tiden, både i fantasi och verklighet, i två olika kulturer. Det är en med en djup kluvenhet hon närmar sig orden hemma och borta. Gabriela Melinescu." BORDER="0"Gabriela Melinescu. Barndomens minnen och ungdomens känslor, alla bindningar till olika människor under de rumänska åren är starka, de gör sig ständigt påminda. De suddas aldrig ut, de återvänder gång på gång och de påverkar seendet. Det är mycket detta berättelsen handlar om, perspektiv och perception, sättet att se, att observera och välja ut delar av verkligheten. Att komma till Sverige, bo här, arbeta här och dagligen prata svenska betyder inte att allt det gamla försvinner. En fågels vingslag, en blommas doft eller en människas rörelser kan väcka det gamla till liv, kan göra att tankarna glider iväg till det andra landet och till en annan tid. Gabriela Melinescu följer årstiderna på sina livsvandringar, hon umgås med många tankar och känslor, de är inte rationella och sorterade, de är svåra att tygla och virvlar gärna bort. Frågor finns det många, svaren är mera sparsamma. Hon är ödmjuk, famlar och utforskar. Hon rör vid det innersta i en människas liv, hon har levt i en diktatur, alltså vet hon att det finns andra alternativ. Människor kan vara trofasta och pålitliga, andra kan vara formlösa som maneter och ha ansikten, som bär skikt av både sten och glas. Att se, att observera, att bete sig smidigt och anpassligt blir nödvändigt för att överleva i en auktoritär miljö. Där är formfrågorna avgörande. Utanverket styr, det blir ändlösa diskussioner om tidtabeller och rörelserutiner, om inte de osynliga mönstren följs leder till små obehagligheter, som likvideringar och arrangerade självmord. Lynnigheten, obegripligheten och de tvära kasten blir bevärande inslag i vardagen. Avståndet mellan trygghet och skräck är minimalt. Traumat, den häftiga chocken, är granne med de vilsamma stolsryggarna i köket. Plötsligt bryts tystnaden av ett bultande på dörren, det gäller en akut reparation av telefonen. I verkligheten handlar det om något helt annat. Det utvecklas ett politiskt språk, i skolan och i andra offentliga miljöer och på platser, där människor samlas. En diger samling koder och kompositioner. Bredvid den politiska lögnens snårskogar växer det fram politiska anekdoter, humoristiska och satiriska sånger. Det blir både en form av protest och en sorts ventil. Men ingenting är säkert, vid framförandet av denna allmänna och spontana form av folklore, finns det alltid risker och angivaröron. Med säkerhet kan man säga, att det går aldrig att döda ett levande, folkligt motstånd, som lever i sånger och visor. Även kärleken har lögner, både i drömmen och i verkligheten. Många vet detta, men vill höra lögnerna upprepas, trots att de är avslöjade och så naket uppenbara. Gabriela Melinescu skriver om kärlek, längtan och smärta, så det känns ända in i hjärtat. En sann kärlek går aldrig att glömma, även om den är smittad av svek, falskhet och lögner. Det är en rik roman, från lättsamheter till rejäla filosofiska strandhugg. Du möter ofta bronsmannen i Kungsträdgården, Karl XII och författarens personliga reflektioner kring kungen, som person. Och analyser och kommentarer kring hans omfattande resor, där kan man verkligen tala om en person, som sällan var hemma. För att nu visa sig lite litterär i denna anmälan, så känner jag starka influenser från två svenska författare, nämligen Birgitta Trotzig och Lars Ahlin, frågorna, som dominerar är nära knutna till det yttersta av vår existens. Till livet och alla de förhållningssätt, som vi intar. Jag fäster vid en annan sak i boken, ladusvalornas hemlighetsfulla makt över människorna. Den bygger på rädsla, respekt och vänskap. Ladusvalorna, som återvänder varje år till sina lerbon under hustaken, kan berätta om det mesta och ge tecken om det som, ska komma. Om väder, om djurens hälsa och om det som ska drabba människorna. Ladusvalorna har en inbyggd kunskap, som det inte går att försumma. Ovarsamhet eller mänsklig ondska kommer att bestraffas. Det är en slutsats, som är viktigare än andra, när läsningen är slut. Att frigöra sig från det förflutna är omöjligt, bilderna tränger sig på in i nuet. De kommer oväntat, försvinner och återvänder i samtidens oro. Bo Bjelvehammar