Fyra teaterföreställningar i Stockholm just nu

Enligt en färsk undersökning blir folk allt mer "kulturella", som det sägs. En sak de gör allt oftare är att gå på teatern. Och att det är "folk" som besöker teatern mer och mer, var en poäng med utredningen: Alla går! Just det kulturpolitiska mål många av våra politiker haft i många år. (I dag vimlar det med andra ord lika mycket av jeans som av päls på Dramaten.) Då jag själv inte bara studerat humaniora, utan också ekonomi, tar jag ingen statistik för given. Om man nu skulle behöva det för att veta hur töjbar sanningen kan vara med statistik. Men i det här fallet vill man gärna tro och hoppas att det stämmer. För att inte fördjupa sig alltför mycket i filosofiska utläggningar kring tidsandan, utan gå direkt på sak, följer här fyra teatertips för den som får lust att se någon föreställning i samband med ett Stockholms-besök den närmaste tiden. En scen ur Boston Marriage på Dramatens lilla scen." BORDER="0"En scen ur Boston Marriage på Dramatens lilla scen. Teaterns vårsäsong börjar ju lida mot sitt slut, men nedanstående utplockade uppsättningar, som alltså alla kan rekommenderas, ges till någon dag in i juni. "Mater Nexus" och "Boston Marriage" återkommer dessutom i höst. ?Mater Nexus? på Stockholms stadsteater har blivit så uppskattad att extraföreställningar satts upp på stora scenen (premiären skedde på Klarascenen) och spelperioden förlängts till den 8 juni. Desto roligare eftersom det är en ?kvinnopjäs?, ett ord som inte har regissören Åsa Kalmérs fulla gillande. Det finns dock delade meningar om termen, så jag använder mig av den för att försöka ringa in vad pjäsen handlar om. Den pigga inledningen håller vad den lovar; hela scenen kryllar av kvinnor. Alla i sitt hörn av verkligheten. Unga, gamla, nunnor (!), döttrar och styvdöttrar. Sakta men säkert dras trådarna ihop: på något sätt har alla beröringspunkter med varandra visar det sig på födelsedagspartyt hos medelålderskvinnan (Anita Ekström) som just fått veta att hon har cancer. I rollen som mamma vill hon kontrollera allt, nu också döden, sjukdomen och medlidandet - men vill även göra ett nytt försök som mamma. Här finns också läkaren som vill känna mening i tillvaron, förhållanden med gifta män liksom fördelen med att leva som särbo stöts och blöts, liksom tvångsätande, sömnproblem och eviga frågor som vad lycka är. I denna symfoni av kvinnoröster hör särskilt Marika Lindström till dem som ger svärta åt historien. Anna Lindal gör verkligen skäl för epitetet en av Sveriges främsta violonister, men hon gör också skådespelardebut i rollen som den divaaktiga violonisten Anna Calivera. Och vilken debut! Hon är ett fynd i sin självupptagenhet. Ingenting följer riktigt mallarna: Här sägs rakt ut vad som annars brukar ligga och skvalpa i det outsagda. Det är både roligt och förfärande. Men mest det förra. Och spelmässigt rör sig det professionellt spelade ibland på gränsen till det amatörmässiga. Antagligen medvetet; det vardagliga pladdrandet ger en avspänd, charmig atmosfär, som trots några smärre svackor i underlaget (det är trots allt norska Lene Therese Teigens debutpjäs) resolut drar in publiken i spelet. Kvällen är inte oväntat Lena B Erikssons. Med sin scenvana har hon en ledighet i utspelet som närmar sig privatteatrarnas. Om det är någon som får oss att skratta, och det gör man gärna och ofta, så är det hon. En hel del publikfrieri, som en blöt förlagsfest och en ännu blötare födelsedagsfest figurerar. Men så festligt gjort att man gärna har överseende. En annan pjäs med enbart kvinnor i rollerna huserar på Dramatens lilla scen, "Boston Marriage" av amerikanen David Mamet. Jag erkänner villigt att det är en av mina favoritdramatiker, om det så är på scen eller film. Mamet beskriver virtuost maktspelens komplexitet och beroendeförhållanden, där förövare samtidigt är offer och språket både är vattendelare och vapen. Boston Marriage är inget undantag, fastän den nog är den märkligaste Mamet-pjäs jag sett. Men också roligaste! Att den iscensatts av Birgitta Englin, som nyligen fick Sveriges teaterkritikerkårs stora pris, gör den inte mindre intressant. Mamet ger aldrig några scenanvisningar och Englin har skruvat ihop det hela till en melodram i kvadrat. Kärleken som kompromiss är huvudtemat. Intrigen kan synas enkel, men som alltid hos Mamet finns det många bottnar - och här ovanligt många sätt att tolka dem på. Överraskningsmomenten skvätter. Inte bara hos den gotländsktalande jungfrun (Alexandra Rapaport) som talar så brett att man inte alltid hör vad hon säger (självfallet en tanke) när hon svingar sig i takkronorna i sina försök att få damerna hon tjänar hos att lyssna. Utan också när dessa framstående damer visar mindre ädla sidor. Allt är diaboliskt spelat av trion Marie Göranzon, Anna Pettersson och Alexandra Rapaport. Det är giftigt och med en underbart giftig gadd i repliken. Historien är förlagd till ett historiskt New England i slutet på 1800-talet, där "Bostonäktenskap2 beskrev den långvariga relationen mellan kvinnor, förmodligen lesbisk, som var kulturellt och socialt framåtskridande. Men den hinner driva med nutida fenomen som new age och stress när den inte behandlar eviga klassfrågor. Döden går som ett stråk genom de två föreställningar som ett tag till ges om vartannat på Teater Brunnsgatan Fyra. Både i "Begåvningsreserven" av Kristina Lugn som ges till den 2 juni, och i Staffan Westerbergs nya show "Vilse i pannkakan 2002" som ges till den 10 juni. Men lugn, det är som vanligt gjort med glimten i ögat och här är aldrig långt till skratt. Speciellt hos Staffan Westerberg; i Begåvningsreserven handlar det mer om fnisshumor. Eller för den delen till gravallvar. Det är kontrasternas aftnar som gäller. I "Begåvningsreserven" återförenas tre syskon i sitt föräldrahem efter mammas bortgång och blir så här mitt i livet en genomgång också av deras egna liv. Nu, och då som barn. Mycket går visserligen igen i Lugns pjäs, som dödsfunderingar och att huvudrollen Solveig är något av Lugns alter ego; Ann Petrén är med sin inlevelse och sitt minspel nästan ensam värd biljetten. Men när det är så begåvat gjort som hos Kristina Lugn, spelar sånt mindre roll. Lugns universum är så otroligt givande med sin svirrande blandning av ett lyriskt språk som blir vardagligt som blir förhöjt som blir till små politiska betraktelser - vilka alltid slår huvudet på spiken. Både Ann Petrén och ljuvliga Jane Friedmann hör till denna teaters trotjänare, men om jag inte misstar mig debuterar här Lars Lind. Och han gör det med den äran som den lite tafatte brodern geologen som är så "trögfattad" som han själv säger, att han aldrig hinner nå fram till den ömhet och kärlek han lika mycket som alla andra längtar efter. Funderingar kring döden av det än mer personliga slaget, står anarkistiske Staffan Westerberg för i sin nya scenshow "Vilse i pannkakan 2002". Själv hann jag inte få min barndom ?förstörd?, men jag låter honom gärna "förstöra" min medelålder, som han så gärna säger sig vilja göra. Här bjuds på ruggigt realistiska dödsfunderingar men lika mycket sagor för vuxna, helt underbar sång, som Frank Sinatras "My Way" på mjuk, melodisk svenska som gör mig alldeles matt. Eller rent förbaskat falskt om han vill det! Under ett vemod tillägnad alla barn, faktiska eller i själen, svaga och utanförskapare. Kvällen är en saga för vuxna och underhållning, fabulöst ackompanjerad av musikerna Peder Ernerot och Gustave Lund. Och en kväll fylld av lust och värme utan like. Aldrig att jag kastar den lilla plasttesked jag fick med ditritade ansikten, som fick mig och hela den lilla publiken att så villigt sjunga "i" och "o" till uppmaningen "This is fantasy"! En publik som mest bestod av 30-åringar och som spontant tackade med golvstamp. Staffan Westerberg är älskad! Tro inget annat. Christina Lundberg