Annons
Nyheter

Fyra svenska deckardebutanter

Det råkade bli så att jag läste fyra svenska debutdeckare efter varann – en som är utgiven på ett stort förlag, en på ett något mindre och två på små förlag (en av dem kan sägas vara utgiven på eget förlag, eftersom författaren också driver förlagsverksamheten).
Nyheter • Publicerad 5 december 2008
Peo Rask.Bild: Gisela Granberg
Peo Rask.Bild: Gisela GranbergFoto: 
Veronica von Schenck.Bild: Idha Lindhag
Veronica von Schenck.Bild: Idha LindhagFoto: 
Nuri Kino och Jenny Nordberg. Bild: Pieter ten Hoopen
Nuri Kino och Jenny Nordberg. Bild: Pieter ten HoopenFoto: 
Elisabeth Olin.
Elisabeth Olin.Foto: 

Journalisterna Nuri Kino och Jenny Nordberg har debuterat med den gemensamma spänningsromanen Den motvillige journalisten – Välgörarna(Norstedts). Det är också en journalistisk deckare, till språket och ämnet. Och en ganska typisk svensk deckare.

Kinos och Nordbergsskildring av den ideella organisationen BHH – förkortningen ska tydas Bistånd från Hand till Hand och organisationen har klara likheter med UFF – kunde vara ett långreportage i någon dagstidning. De skriver också på välformulerad featureprosa. Till detta kommer skildringar av assyrier i Sverige och journalistik, först på radion och sen på den stora Morgontidningen.

Annons

Sällan har deckarförfattare arbetat så mycket med scenväxlingar och parallella handlingar. Kino och Nordberg gör det mycket bra – omväxlande och spännande – mycket länge. Men när huvudpersonen och hjälten, Ninos Melke Mire, blir journalist för att kunna avslöja BHH och liksom i förbifarten intervjuar ledaren for Original Gangsters (som också råkar vara assyrier), då och där tappar romanen och jag bort varann. Alltför mycket och rörigt för mig.

Veronica von Schenck har lagt ännu större engagemang och patos i sin kriminalroman, Änglalik(Ordfront). Hennes huvudperson är gärningsmannaprofileraren Althea Molin, som varit verksam i New York men efter en otäck upplevelse flyttat hem till Stockholm. En skicklig profilerare med egna, okonventionella metoder. Hon anlitas av en barndomskompis, nu polis på länskriminalen. Det går en bestialisk seriemördare lös. Hittills har tre kvinnor mördats. von Schenk beskriver och blandar kvinnlig rädsla och ilska på ett sätt som borde kännas lika mycket och hårt oavsett kön. Alltså borde, för det finns ett problem med romanen. Det är språket, hennes sätt att skriva. Hon skriver väl nytt och modernt, men för mig verkar det som någon slags slängig kåseriprosa. Dessutom nämns varenda Stockholmsgata som huvudpersonen går eller cyklar på, varje affär och restaurang. Överflödsinformationen lägger sig i vägen. Det är synd, för budskapen (de blir minst två när romanen mot slutet tar en oväntad vändning) är förstås viktiga, kriminalberättelsen är inte alls ospännande och Althea Molin är en intressant person som jag – ändå – hoppas återkommer i en andra, lite mer rensad deckare.

Kriminalromanen Röda linjen(Mormor) av Elisabeth Olin utspelar sig i mina hemtrakter (vid sidan om Vollsjö), nämligen uppå Högalid och nervid Hornstull i Stockholm. Huvudpersonen, poeten och blivande deckarförfattaren Becky Borg, och hennes sambo Edvin har en lägenhet på Heleneborgsgatan med vidunderlig utsikt över Riddarfjärden. Han är frilansfotograf och hon alltså poet, en gåta i sig hur de kan ha råd med både lägenheten och en sommarstuga. I vilket fall råkar Betty, när hon är ute och går med hunden, få syn på en vit arm, som dyker upp ur vattnet vid Långholmen. Ett lik: en ung kvinna.

Elisabeth Olin har skrivit en högst traditionell deckare, lite av en pusseldeckare. Rättare sagt, det hade kunnat bli en rätt bra deckare i mer traditionell stil. Men tydligen eller antagligen har Olin varit rädd för att skriva alltför traditionellt och omodernt. Hon försöker nämligen få sin historia att bli lite mer personlig och ovanlig genom att också huvudpersonen och poeten börjar skriva på en deckare, inspirerad av upplevelsen på Långholmen.

Det trasslar mest till det, både för mig och Elisabeth Olin. Kriminalhistorien går ju – egentligen– som en rak tråd igenom romanen. Men Olin anstränger sig för att knyta knut efter knut, så att historien ska ta omvägar. Det hade blivit bättre, tror jag, om hon berättat rakt av, från a till ö, från Stor bokstav till punkt, med miljöskildringen från Stockholm – främst Södermalm – som atmosfärisk bakgrund. Här finns ju några fyndiga detaljer, som hade räckt för att personliggöra historien: en självskrivande dator och invandrartjejrockbandet (som Becky skriver sångtexter till). Tyvärr kliar det också i mina redaktörsfingrar: språket hade mått bra av ännu en, extra genomgång.

Vissa recensenter harkritiserat Peo Rask för att Brottsplats Luleå(Black Island Books) inte är tillräckligt spännande, ingen riktig deckare. Vad är en riktig deckare, då? Det beror på hur genren definieras. Om man menar att en deckare ska vara action eller åtminstone ha en trådaktig intrig, så kan man tycka en sak. Om man gillar hårdkokt och noir, så tycker man något annat. I många amerikanska noir-deckare händer det ingenting på... säg, 100 sidor. Ändå blir det spännande, för att författaren har förmågan att få själva orden att vara spännande. Stilistiken, sättet att skriva, att välja och placera orden, blir hårdkokt och noir – ja, kriminellt. Ungefär så skriver Peo Rask. Inte noir – eller kanske norrländsk noir – men han skriver deckarpoetiskt. Han väljer orden noga – inte minst stryker och suddar ut. Brottsplats Luleå är en kortroman, en kriminalberättelse i litet format (blott 80 sidor). Liten till längden, alltså. Men inte vad gäller densitet – den är lika hög som i många fyra gånger så tjocka romaner.

En stadsskildring iett slags dagboksform, förd av kriminalkommissarie Marklund. (Ett efternamn som är så vanligt norröver och det väl ska stå för en norrländsk Svensson.) Det börjar med ett mord – som "liknar en regelrätt avrättning" – men blir allt mer en skildring av Marklunds och Rasks hemstad. En arg, kritisk, smått bitter skildring. De två, staden och kriminaliteten, är ett.

Jämför också hur mycket fyndigare än ovannämnda Olin som Rask låter sin huvudperson börja... Förresten, det ska jag inte avslöja. Brottsplats Luleå är en konnässörsdeckare – en roman för dig som är deckargourmet. Att läsas långsamt och stilla, avsmakas som en diktsamling.

Bengt Eriksson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons