Full snurr på (h)julen

Greppet gör dynamiken i showen oberäknelig, men skapar å andra sidan extra förväntan och håller truppen på tårna. På fredagens skrattrika premiär genomfördes bytena så snabbt och smärtfritt att man nästan började misstänka riggat spel.

Men nix, det märks även i showens övriga tajming och framförandet av ett över lag starkt material att Tittin är i slagform.

Det är en helkväll som den lilla komeditruppen serverar, vad gäller kaffet också rent bokstavligt. Fyndiga, sponsrade snapsvisor och livlig allsångstävling får upp stämningen innan showen börjar och numren snurras fram, som julklappar med egna grötrim.

Tvekar man inför den politiska korrektheten i nummer som "Polski arbetskraftski", som skildrar polska män som svartjobbare och kvinnorna som prostituerade, så ska man betänka att humorn är smartare än så. Det är just mot våra fördomar som udden är riktad.

En höjdare är Lasse Svenssons och Kenneth Björners "Årskrönika", ett genomdrag av lokala händelser som de prövat förr men aldrig lika rappt och säkert. Den lokala förankringen är stark, och sipprar in i snart sagt varje nummer. I "Pang på röd... udden", med utgångspunkt i skytteföreningens gräl med de nyinflyttade på Stavstensudde, blixtrar samspelet också, och framför allt Mia Melander glänser som statusjägerskan vars fasad börjar rämna – inte minst av skotthål.

Paret Kenneth och Malena Björner ger en annan lyckad favorit i repris i sångnumret med obehagligt "sanningsfilter" i mikrofonerna. Men allra bäst är "Revolution", en hippievisa som lyckas knyta ihop latinamerikansk kamp mot förtryck med krisen i euroland – och skylla allt på Håkan Juholt. Inte en skarp politisk analys, precis, men en slipad efterlysning av kampglöd och dessutom ett av Tittins vassaste nummer någonsin.

Framför allt är det mycket musik, till gruppens egna, smarta texter, som gör "(H)julshowen" så imponerande. Visst flyger det förbi en och annan gammal vits, och det är bara lite krystat, på ett charmigt sätt, när tomten gör om "Hard Rock Hallelujah" till "Hård rock hela julen". Visst, det är svettigt att bära lång röd rock.

Mot slutet överges lyckohjulskonceptet, men det rullar på ändå. Showen slutar i ett lustmord på 70-talets discovåg, komplett med afroperuker och platåpjuck.

Jag kan inte lova att den show ni får se liknar den här. Men gör den det så blir det mycken (h)julefröjd.