Full rulle med stenarna

En helt vanlig dag på redaktionen. Telefonen ringer. Det är Mick Jagger. Nu igen.

"Charlie lägger av", säger Mick med jagad, desperat röst. "Du måste ta nästa flyg hit, repa med oss och lira i kväll".

"Sakta i backarna, Mr Jagger", säger jag avmätt. "Jag ska ha en fjärdedel av intäkterna, egen limousine och ett hus i södra Frankrike. Eller, säg två hus i södra Frankrike".

"Mick? Hallå, Mick?"

Ja, så där kan mina dagdrömmar hålla på. I synnerhet efter att ha läst "självbiografin" Enligt Rolling Stones, som Prisma nyligen gav ut på svenska; som man själv tyckte rätt påpassligt, men utan att räkna med att Keith Richards skulle sabba en halv Europaturné genom att ramla ur ett träd, på jakt efter vad som nog måste klassas som världens dyraste kokosnöt. Tala om dyrbara vanor.

Det är varken första eller sista gångenStones biograferas, men Enligt... erbjuder något unikt: en inblick i hur världens mest berömda rockband fungerar, sett inifrån. I intervjuer berättar medlemmarna hur det är att vara en sten. I replokalen, i studion, på galej och inför domare som undrar om man har illegala substanser hemma och vad man i så fall gör med dem.

Stones historia följs från de tidiga åren då de blev hotade med kniv av bluespurister, över Brian Jones död och till 90-talets gräl mellan The Glimmer Twins Jagger-Richards, vilket så när tog kål på bandet.

Stenarnas personligheterframstår i rätt bra belysning. Mick är den otålige ordningsmannen som tar på sig att avsluta Exile On Mainstreet själv, eftersom han inte vill "överlåta jobbet till en massa fyllbultar och knarkare". Fråga mig inte vilka han syftar på.

Keith Richards är hans motsats: en intuitiv, lagom pålitlig känslomänniska som hellre jammar i timtal än säger rakt ut hur han vill ha det.

Ron Wood är den hygglige kompisen och lite beundrande lillpojken, som hellre avstår från låtskrivarcredit än ställer till bråk. Medan Charlie Watts framstår som sansad och insiktsfull – nästan normal.

Intervjuerna kompletteras med inlagor av journalister och andra som följt bandet. Men var är ex-stenarna? Bill Wyman? Mick Taylor? Och Brian Jones måste väl ha sagt något användbart? Det var ju trots allt hans band.

Bokens roligaste anekdotär den om när Charlie Watts slog Mick Jagger på flabben – som vi säger med en teknisk term. Mick och Keith hade varit ute på en blöt festkväll, då Keith lånat Mick sin bröllopskavaj. Hemma på hotellet ringer en sentimental Mick Jagger till Charlie, som sover i ett annat rum, och ylar "var är min trummis?".

Ordet "min" får den servile Watts att tända. Han knackar på dörren och nitar Jagger så att han flyger baklänges över ett bord, landar på ett silverfat med halväten lax och börjar glida mot fönstret vid bordsändan. Som står öppet.

Keith åser detta småroat, utan planer på att ingripa. Men i sista stund inser han situationens allvar: "Hey – det är ju min bröllopskavaj!"

Lars Thulinkommer att vandra på Trelleborgs gator som en vanlig man under Palmfestivalen.

lars.thulin@allehandasyd.se