Fröken April, Ystads teater

Av:Theresé Willstedt, fritt efter Göran Genteles film "Fröken April".

Regi:Theresé Willstedt.

På scen:Mia Poppe, Duncan Green, Beatrice Järås, Göran Thorell, Josefine Tengblad, Bo Wettergren, Elena Alexandrova med flera.

Premiär 5 april.

Ystads teater.

Premiär, premiär... Här finns ett gott anslag, en god idé och en förädlad buskiskomedi. Men regissören Theresé Willstedt har ännu mycket kvar att göra.

Teatrums uppsättning Fröken April är en pastisch på 1950-talsfilmer. Handlingen är enkel, kärleksförvirring som slutar lyckligt. Mia Poppe spelar den kärlekskranka Maj som är, eller tror sig vara, förälskad i operadivan Osvald Berg. Ett brev kommer på villovägar och bankdirektör Marcus Arwidson kommer in i spelet. Han involveras i operalivet och blir förstås förälskad, på riktigt, i Maj. Jag tror det räcker så. Handlingen är delvis helt obegriplig och ologisk men det stör inte det minsta. Det är som en tecknad serie, allt är möjligt, allt kan hända.

Beatrice Järås gör operadivans kvinna; operasångerskan Vera Ström. Beatrice Järås räddar föreställningen. Hon gör ett suveränt porträtt av den blaserade men ändå nyfikna och lätt vulgära Vera Ström. Beatrice Järås leker och har roligt på scenen och fångar ögonblicken med en ständig glimt i ögat.

Mia Poppe sliter och jobbar och är som bäst i sitt fysiska uttryck. En driven slapsticker. Men i sin kavata och hurtiga spelstil är hon mer en pojkflicka än en trånande, ung balettdansös. Men hennes charm och rappa replikföring förlåter allt.

Jag har en särskilt förkärlek för Elena Alexandrova som bland annat gör rollen som koreograf. Jag gillade hennes säkerhet och personliga utstrålning redan i Teatrums förra uppsättning, Måsen. Sensuell och levande.

Göran Thorell är trovärdig som den odräglige operadivan Osvald Berg och Duncan Green gör den svåra rollen som bankdirektör Marcus Arwidson med ett återhållet och nyanserat spel. Bo Wettergren spelar flera viktiga roller och stundtals är han lysande och väldigt rolig och Josefine Tengblad är perfekt som den koketta, vimsiga och flirtiga yrhättan Siri. Hennes gångstil i högklackat är häpnadsväckande.

Nå, vad är då problemet om nu de agerande gör ett väl så gott jobb? Det är helheten, bristen på stringens, osäkerhet i regin – en brist på mod och självförtroende. Att inleda föreställningen med tillbakalutade scener är förödande, det långsamma tempot i onödiga mellanscener tråkar ut och timingen, som är så viktig i en komedi, fungerar dessvärre bara ibland.

Jag önskar att Theresé Willstedt och hennes ensemble hade bestämt sig för att göra en ren slapstick-pastisch på det tacksamma 1950-talet. Gärna just som en tecknad serie. Räds icke buskisstuket, spela över och låt rollfigurerna vara parodier på riktiga människor. Jag kan ana det anslaget, det finns där någonstans bakom ängsligheten och om Theresé Willstedt vågar ta fram yxan och röja i föreställningens sly, strama upp rejält men ändå släppa fram skådespelarna ännu mer – lite improvisation hade inte varit fel – så kan detta bli hur kul som helst. Gärna också ännu mer sex, eller ska vi kanske säga sensualism. Det finns så mycket att spela på inom det området när vi rör oss i 1950-talet.

En stor eloge till de snygga kläderna, och bristen på scenografi stör inte alls. Musiken är otadlig även om jag gärna hört lite mer typiska 1950-talsarrangemang i de klassiska slagdängorna.

Premiärer är alltid premiärer – Fröken April har alla möjligheter att bli en riktigt fin och roande liten föreställning när allt satt sig och nödvändiga reduceringar blivit gjorda.

Robert Dahlström