Friterat hjärta med sötsur sås

Det må vara undertryckt av en vardaglig bekvämlighet men behovet finns alltjämt så länge vi är tänkande, kännande, hormonella varelser. Och det tar sig uttryck i vår produktion och konsumtion av konsten i alla former som beskriver den där bitterljuva mänskligheten.

Jag arbetade tidigare i en bokhandel vars utbud till stor del bestod av så kallad New Age-litteratur. Många av dessa böcker gick ut på att man skulle nå en sorts andlig upplysning som i sin tur innebar att man, genom meditation, fasta och andra metoder skulle nå en mer eller mindre konstant lycksalighet och leva ett liv utan sorg och ångest...

Ve och fasa! Jag smällde i skräck igen den sista av dessa böcker jag hittills läst efter bara tre kapitel. Så lycklig vill jag inte bli! Om alla vore det skulle vi ju varken ha Hamlet eller Harry Potter och ingen skulle smäktande sjunga "I will always love you" med hårborsten som mikrofon... Vad skulle det vara för värld?

Utan leda skulle konsten i alla dess former vara det enda som blev lidande. Och det skulle vi alla lida av även om vi skulle vara för upplysta för att känna det. Jag tror att det skulle bli tråkigt i längden.

Det låter bortskämt och det är precis vad det är. Jag vet att det är ett privilegium att känna ångest för så triviala saker som livets mening och hjärtats längtan, det numera så populära självförverkligandet och annat som inte har med den omedelbara överlevnaden att göra, i en värld där så många kämpar för densamma. Men just därför vill jag slå vakt och påminna om denna lyx.

Jag känner att så länge det inte föreligger något allvarligt hot mot mig eller mina nära och käras hälsa och tillvaro är alla andra personliga problem en lindrig bieffekt av att leva, som i sin tur är en ynnest; en honungskaramell som helst bör intas med en skiva citron så att sötman inte försvinner i sig själv.

Och efter att jag nyligen åter fått mitt hjärta friterat i kärlekssorg, serverat med den sötsura såsen av att ha fått känna kärlek endast för att mista den, kan jag ärligen säga att jag föredrar det framför att inte alls få uppleva den smaken.

För min del har det (denna gång) inspirerat till minst fyra nya låtar och en novell och jag har än en gång avnjutit självplågeriet i att snyftande sjunga med till Gloria Gaynors gladbittra "I will Survive." Sådant nöje vore mig icke förunnat om jag var ett med universum.

Så nästa gång din dröm brister, rulla dig i dammet av den en stund och bli ett med Ofelia, Harry eller Whitney Houston. Trösta dig med att din självömkan är en kulturgärning och ett gott ont; att vara människa.