Frigjord i en ofri värld
Arvid är några år äldre än Lydia, nästan fem år skiljer. Men under den långa varma sommaren ute på Runmarö kommer de varandra nära. "Hon var förälskad i honom, och hon hade låtit honom förstå det."
När hösten kommer, när de åter flyttar in till Stockholm, hör Arvid Stjärnblom inte av sig. Tystnaden växer, blir ett eget elakt väsen, och Lydia bara väntar och väntar, som innesluten i en kokong av övergivenhet. Länge tror hon, vareviga dag, att brevet från Arvid äntligen ska komma.
När den många år äldre Markus Roslin, kulturhistoriker och författare, börjar uppvakta henne vet Lydia inte riktigt hur hon ska hantera situationen. På ett plan känner hon sig smickrad. Markus Roslin är rik. Han är en stilig man som bär sina år med värdighet och elegans. Samtidigt är det som hon inte förmår att värja sig; inte klarar av att bevaka och skydda sin integritet.
Och där sitter hon snart, fru Lydia Roslin, i ett stort hus ute på landet, en bra bit utanför Katrineholm. Isolerad hemmafru och sysslolös, åtminstone tills hon får sin flicka Marianne. Hon är en sorts fånge, fast i ett kärlekslöst äktenskap.
Gun-Britt Sundströms För Lydiafrån 1973, en romanparafras på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma lekenfrån 1912, har kommit i en nyutgåva i Modernistas allt omistligare serie Moderna klassiker.
I dag, trettiosex år senare, står det helt klart: För Lydiaär en roman i egen rätt, av egen kraft. Den behöver inte luta sig mot Hjalmar Söderbergs melankoliska och stämningsmättade roman som också är en vacker och gripande kärlekshistoria, även om den självfallet uppmuntrar till omläsning av detta mästerverk av återhållen energi och lakonisk pessimism.
Vad Gun-Britt Sundström gör är att visa på kvinnans situation i ett samhälle som förändras kraftigt, men som samtidigt släpar efter i sitt patriarkala könsförtryck. Romanen spänner över femton år, från 1957 till 1972. Och vad Lydia än företar sig hamnar hon ständigt i positioner där hon slits - eller snarare sitter fasttvinnad - mellan värderingar och verklighet.
Hon lämnar sin man och sitt barn, flyttar tillbaka till Stockholm och börjar studera vid universitetet. Återigen dyker Arvid upp i hennes liv. Han är numera gift. Men de inleder en affär. Lydia blir hans "älskarinna", den andra kvinnan.
Lydia Stille är medvetet tecknad med vaga konturer. Hon är alla och envar - en kvinna bland kvinnor. Syftet är framför allt att gestalta den utveckling och förändring av könsrollerna som sker under detta dryga decennium av stora omställningar. Steget från svärmande skolflicka över högborgerlig men kuvad hemmafru till den kvinna som söker sin egen väg är långt, mycket långt. "Om de anade", skriver Gun-Britt Sundström, "hur det retade henne, dessa små betoningar som sade att de var rädda för henne, i hennes egenskap av kvinna, och i synnerhet av 'frigjord' kvinna … om de anade hur det utlöste alla ens destruktiva drifter, hur man ville straffa dem för deras idiotiska, fega rädsla."
Men att försöka vara frigjord i en ofri värld, full av förtryck och förnedring, leder lätt till tragedier. Ideal krossas. Människor går under. Föresatser grusas.
Den intressanta frågan borde vara hur Gun-Britt Sundström hanterar Hjalmar Söderbergs grundmotto i ursprungsromanen, dess dystra credo: "Man väljer inte." Svaret i romanen För Lydiatycks till slut bli: Man har inget val, åtminstone inte om man är kvinna.
