Fredrik Ekelund

Det är VM i fotboll sommaren 1958,och det är i Sverige,vi har aldrig, inte ens 1994, haft ett bättre landslag i fotboll, ett landslag med legender med namn, som aldrig försvinner som Kurt Hamrin och Nils Liedholm. Att spela på hemmaplan för Sverige är naturligtvis en stor fördel. Det är under en tid, när fotbollen inte kryllar av system, zonspel, dubbelpress på bollhållaren och taktiska dispositioner, som fyller tjocka ringpärmar.Du ser idag att de svenska tränarna bläddrar febrilt, när en ny spelare ska bytas in på plan och flikarna är otaliga i pärmen eller snarare plastfickorna.Och den som ska bytas in bläddrar och läser på spelläxan. En lärare ska på något sätt föra vidare och predika sina frågor och svar - det gäller att infria de givna löftena. Kalle Svensson och Pelé i en skön luftsduell under VM 1958." BORDER="0"Kalle Svensson och Pelé i en skön luftsduell under VM 1958. Jag minns från det högre allmänna läroverket, det jag inte kunde var mycket, som tematiska kretsar i Rydbergs diktning, men det jag kunde som ett rinnande vatten på rekordtid var Brasiliens landslag 1958. Sverige var bra 1958, men blev utspelade av Brasilien, ett lag som förvandlade fotboll till en konstart, ett artisteri.Det brasilianska laget var ett komplett lag på alla punkter, men de hade två fixstjärnor, som var bättre än alla andra i världen, Garrincha och Péle, de behandlade bollen med en känsla, en förförståelse och smekte bollen med sina magiska fötter.Ingen kom i närheten av denna skicklighet på 50- eller 60-talet, det är tveksamt om någon annan har gjort det, någonsin. Garrincha värmer upp." BORDER="0"Garrincha värmer upp. Fredrik Ekelund har i sin nya bok skrivit om Brasilien och om nationalsporten fotboll; ursprunget, framväxten, framgångarna och de svåra motgångarna. Fotbollen som började som en förströelse för överklassen, där de svarta och fattiga så småningom fick inträdesbiljetter till arenorna som aktörer. De kunde lämna det oändliga tvåmålsspelet på gator och stränder, de kunde under motstånd få tillträde till de vitas spelplatser. Unga pojkar från Rios slumkvarter tillförde fotbollen något nytt, en ny dimension, fotbollen som lek, kärleken till fotbollen levde så länge leken förblev levande. Med den nya fotbollen kom det stora fotbollsintresst, nu blev fotboll en angelägenhet för folket, nu blev drömmen möjlig och vägarna till framgång bredare och vidare. Den kärnan av friskhet, frihet och möjligheter är nu borta i brasiliansk fotboll, den lever bara på gatan och på Copacabana, nu styr och härskar de korrupta politiska systemen och de framgångsrika idrottsmärkesfabrikerna. Nu tillåts inga avsteg, improvisationer, brott mot spelsystem, lojaliterna är obrottsliga mot presidenter, diktatorer och fotbollsdirektörer. Brasilansk fotboll är nu lika ensidig, tråkig och förutsägbar som europeisk fotboll. Fredrik Ekelund har gjort ett stort efterforskningsarbete, han har varit på plats i Brasilien, träffat flera av de mest framgångsrika spelarna, han ger både glada och helt sorgesamma porträttbilder, han har noga beskrivit sambandet mellan fotboll och samhälle. Och så får vi träffa Garrinchas son i Sverige, Ulf Lindberg, Garrinchas enda levande son. Och det har saker gemensamt, som att ha krockat med en amerikanare, ordentligt. Märkligt. Bo Bjelvehammar