Fredagskrönikan: "Vi måste prata om självmorden"

Den tysta manifestationen var en symbolhandling till stöd för de beklämmande många amerikanska hbt-ungdomar som tagit sina liv den senaste tiden.

Och lika vackert som det är att se så många enskilda människor engagerar sig, lika nedslående är det att svenska journalister inte gör samma sak. Eftersom reglerna förbjuder.

Den svenska journalistkåren har en censurpolicy gällande självmordsbevakning som närmast liknar någonting Statens Informationsstyrelse kokade ihop på 40-talet, och som präntas in redan på tentastadiet.

På journalisthögskolan i Sundsvall får eleverna lära sig att sova med de pressetiska Spelreglerna under huvudkudden, att inte ta emot mer än en kopp kaffe och en slät bulle i tjänsten, och att självmord är något man ska tala tyst om. Ty man vill ju inte väcka den björn som sover.

Newsflash: Björnen sover inte.

Det är inte bara amerikanska hbt-kids som tar sina liv, det råkar bara vara ett alarmerande och deprimerande mönster. Människor, inte minst ungdomar, begår självmord nästintill dagligen. Också i Sverige.

Jag har själv en handfull vänner som försökt. De har legat på tågrälsar, svalt dubbla dussin tabletter, och stått på fönsterkarmar på fjärde våningen redo att hoppa.

Tack och lov har de ändrat sig i sista stund. Men om de inte hade ändrat sig, om de faktiskt hade tagit sina liv, då hade de på sin höjd blivit notiser i landsortstidningen utan specificerade dödsorsaker (en i sig ganska löjeväckande medepolitik, med tanke på att pressen inte sällan får uppgifterna före polisen). Självmord är något man ska tala tyst om. Det gamla, hederliga svepargumentet som föreslår att människor, och inte minst ungdomar, som begår självmord bara är ute efter uppmärksamhet. Och att vi genom att ge dem den postuma uppmärksamheten bara leder in fler bekräftelsetörstande tonåringar på samma dödliga stig.

Jag är så trött på att höra det.

Jag är så trött på att behöva försvara människor, inte minst ungdomar, som inte såg någon annan utväg från livets överväldigande jävlighet än att ta sitt liv.

"We don't hold your suicide against you", sjunger popprinsessan Britta Persson, och man önskar verkligen att det var så.

För är det inte precis det vi journalister gör när vi tiger ihjäl självmorden? Vi hyssjar, tabubelägger och indirekt skamstämplar.

En journalistisk etik som måhända låg i tiden när Publicistklubben antog sina första hedersregler 1923, men som 2010 känns allt annat än verklighetsförankrade.