Frans G Bengtssons brevväxling

Frans G. Bengtsson var en av våra stora brevskrivare. Och just i brevet syns skrivarens "naturliga jag, precis som det faller sig, i förtroendefullt hullerombuller", som Bengtsson själv en gång anmärkte.

Men också hans intimaste kärleksbrev kan plötsligt ta ett kliv in i "essayistiska betraktelser", skriver Jonas Ellerström, Svante Nordin och Bertil Romberg, den trojka som ligger bakom Frans G. Bengtsson, En brevbiografi.

De har helt enkelt gett ut ett urval av författarens brev och försett dem med kortast tänkbara förklaringar, närmast av lexikal karaktär. Det handlar om ett knappt hundratal brev, ordnade i kronologisk följd och grupperade i sex kapitel, från ungdomen till de sista åren. I de flesta är han över-dådigt rolig, uppsluppenhet verkar ha varit normaltillståndet när han skrev brev. Bengtsson låg åtta år i Lund innan han tog sin fil. kand. Mest tycks han ha spelat schack och läst andra böcker än de professorerna anbefallde. Efter ytterligare åtta år blev han färdig med sin fil. lic.

Då hade han emellertid redan gett ut tre böcker och gjort sig rätt känd. Under de åren börjar han översätta, gör bildningsresor (Lido, med sin berömda badstrand, liknar han vid Falsterbo), diktar en del, ställer ut växlar, umgås med skaldebröder, skvallrar mycket, förlorar en kvinna, får ingen ordning på sina översättningar av Goethe i tio band, blir en populär föreläsare, "gör pratturnéer" och vinner vänner och publik också i Finland.

Mycket i det här urvalet brev, för mycket tycker jag, handlar om hans trassliga förlagsaffärer, vilka nästan alltid hänger samman med hans skrivkramp och att han har så svårt att leverera beställda texter i tid eller över huvud taget. Det och den eviga skrivkrampen är väl bakgrunden till att han så ofta utbreder sig om honorar och kronor och ören.

Men i marginalen skymtar också en hjärtskärande kärlekshistoria.

Bengtsson är djupt fäst vid en dam i Stockholm men har inte tillräckligt stadiga inkomster för att kunna gifta sig. Hon är också kär i honom men beroende av att bli kvar i huvudstaden där hon har sitt arbete på Norstedts förlag. Först 1939, när han är 45 år får han äntligen råd att gifta sig och flyttar då från Skåne till norra Västergötland. Breven verkar främst genom sin fantastiska stil. Bengtssons instrument är oefterhärmligt och man känner också med vilken förtjusning han trakterar det.

Effekten bygger en del på kontraster, tror jag. Tonen har med den akademiska svadan att göra men den spexar han samtidigt sönder; på ett lärt och fantastiskt välsvarvat språk berättar han om alldeles vanliga ting som han både höjer sig över och fördjupar sig i. På samma sätt är hans bildning fruktansvärt bred; han är våldsamt beläst men älskar också sådant som brottning och blåkråkor.

Man får roliga snabbporträtt och våldsamma klacksparkar ("Sten Selander får väl sägas vara den berömda svenska nutidskulturens sannolikt största nu levande sillmjölke, med huvudet buret huvudsakligen som ett rent funktionalistiskt arrangemang för placerandet av nackbenan och hatten") och teorier om romankonst och källkritiska resonemang. Samtidigt skjuter han in galg-humoristiska rader om sin hälsa, som när han klagar över smärtor i en reumatisk nacke ("det känns som en med oändlig varsamhet utförd halshuggning med tårtspade").

Han ger 1935 ut en biografi om Karl XII och gör i ett brev en snabbanalys av kungen. Han var "avgjort begåvad, avgjort begiven på krig av samma skäl som en framstående musiker tycker om att spela det instrument han behärskar" och "ett stort militärt geni", i klass med Hannibal och Napoleon.

När Röde Orm publiceras 1941 blir romanen en omedelbar succé och med ens har författaren 28 000 kronor på sitt konto, "ett i sanning fantastiskt belopp, som plötsligt ställer mig i en alldeles ny och oväntad dager som familjeförsörjare".

Han börjar skriva en andra del, men det går som vanligt ohyggligt långsamt. De fantastiska breven verkar han däremot lekande lätt ha plockat ur sig.

Rätt många av dem är redan utgivna och använda i rader av andra biografiska böcker och sammanhang. Annars är själva formen sympatisk. Det är ju strängt taget Bengtsson som biograferar sig själv, när nu kommentarerna är så sparsamma och nedtonade.