Från Theo om Vincent
Teater
Vincent
Gästspel på Teater Terrier, Norra Vallgatan 28, Malmö
Medverkande:Fredrik Gunnarson
Regi:Fredrik Gunnarson
Manus:Leonard Nimoy
Spelas:onsdag-söndag till och med 24 mars.
"När vi begravde min bror förra veckan, var det så mycket jag ville säga, men jag kunde inte. Ni förstår, jag kunde inte prata. Jag uttryckte inte vad jag kände. Det har plågat mig… Så nu vill jag tacka er för den här andra chansen och jag ska göra mitt bästa för att berätta lite om Vincent."
Allt han gav sig in i omfamnade han. Eller snarare anföll, attackerade. Han hade tre stora passioner: kvinnor, religionen och konsten. Han var, i de flestas ögon, galen.
Vincent van Gogh var, förutom en brinnande predikant, välgörare, kvinnoälskare och en postumt hyllad konstnär, också en bror, djupt älskad, men mycket svår att älska. Och det är den kärleksrelationen, snarare än en konstreflektion, som Fredrik Gunnarson vill berätta när han tar rollen som Theo, Vincents bror.
Han talar med oss, publiken, som om vi vore några nära, som han samlat för att få säga ett par sista ord om sin döde bror. I ett sparsamt möblerat rum, med ljuspunkter och mässande musik som ledsagare blir vi hans förtrogna för en stund och han berättar för oss, nervöst, ironiskt, sorgset och osammanhängande, fullt begripligt om den bror som han under alla år försörjde när denne handlöst grävde sig djupare in i sin sista och största passion; konsten.
Vincent, som blivit avstängd från predikandet på grund av sin alltför stora hängivenhet, hade i slutet av sitt liv bara en enda sak i huvudet, att få ställa ut sina tavlor, men han ville absolut inte ställa ut sina tavlor. Han var rädd för att bli erkänd och han kämpade hårt för att bli det. Ibland dygnet runt.
När dagens ljus tog slut satte han ihop en hatt av bast och smälte på den fast stearinljus, som gav honom ljus nog. Under sina sista sjuttio dagar på sinnessjukhuset målade han sjuttio tavlor.
Trots att det är en sorgsen bror som berättar historien, skrattar jag ofta. För fast, eller på grund av, att Vincent på många sätt ansågs galen var han ytterst rolig. Han hade humor och den gestaltar Fredrik Gunnarson lysande. Liksom tårarna och ilskan känner jag Theos glädje och stolthet bränna i mig.
Det här är en liten historia om en människa, som på många sätt missförståtts och förkastats. Han skar av sig örat, men bara en bit av det, inte hela, när han i frustration och förtvivlan blev lämnad av sin bästa vän och mentor. Var han galen? Eller levde och kände han bara lite för mycket?
Vincent är ett relationsdrama, en kärlekshistoria om man så vill, om två bröder. Fredrik Gunnarsons självregisserade enmansföreställning är en fin och välspelad historia.
Cecilia Hagelin
