Framtiden i apokalypsens skuggfält
Uno Svensson har inspirerat flera poeter till kommentarer till hans konst, som knappast kan ses som lyrisk, tvärtom andas den en prosaisk brutalitet. Mekaniken är öppen, apparater och maskindelar är nära, i behov av reparationer och åtgärder. Det mekaniska finns även i upprepningen i färger och former, som har en primitiv grovhet och grymhet.
Det är detta, som finns att bjuda – råhet, nakenhet, glosögdhet, blodlöshet och känslolöshet. Och detta ska vara människobilder eller människospillror.
Framtiden är nära, där väntar dystopi och apokalypsens käftar.
En vandring med Uno Svensson är en lärorik lektion i anatomi, i klinisk kroppslära, utan påtagliga nyanser och med en askes i varje ansikte och en ödeläggelse i omkringvärlden. Färgskalan är blek och fattig – vitt, svart, ockra och rött. Färgerna understryker stämningen av undergång och upplösning.
Samtidigt på ett märkligt sätt, som jag inte kan förklara, utan bara känna, så är inte hopplösheten absolut, det finns i flera bilder ett ljus, en närvaro och en sensualism.
För att se och känna den, så måste du först komma genom det där svarta och förlorade. Människobilderna är centrala i utställningen, bilder av människor, avbilder eller byggda konstruktioner utanför en objektiv beskrivning av människor. Abstraktioner, imaginära kroppar, som delar av konstnärens världar. Och i de fiktiva landskap, som visas tillsammans med objekt med pendlar, som har stannat i sina rörelser. Surrealismen flämtar runt hörnet.
Det är lärorikt att gå med Uno Svensson en stund, att se det vämjeliga och det sönderfallande, som befolkar hans målningar, upptäcka nya saker, våga se bakom det uttryckslösa ansiktet.
Finna nya världar, bortom undergången.
Se stjärnor och små gnistor av ljus och konstnärens kärlek till sina människor.
Den franske poeten Alain Bosquet får runda av skrivandet.
"Låt oss uppfinna på nytt apparaten människa.
En bank av hjärtan.
Ett magasin med skallar.
Ett öga som rör sig
från nacken till lungorna.
Sex magar,
varav tre för att smälta ångesten.
En muskel som omvandlar oändligheten till en gråsugga.
Vart för denna svindel hän ?
Endast några träd – och kanske en liten sten – förblir mänskliga."
(Översättning av Östen Sjöstrand och Malou Höijer. )
Bo Bjelvehammar
