Fotbollens ansikten

1 Det är knappast kontroversiellt att kalla 36-årige Erik Niva för Sveriges främste fotbollsskribent. Hans skarpaste konkurrent är förmodligen Simon Bank, kollegan på Aftonbladet.

Medan annan journalistik verkar under allt knappare omständigheter har idrottsjournalistiken i allmänhet och fotbollsditon i synnerhet under en tioårsperiod professionaliserats och profilerats rejält. Om Aftonbladet och alla andra svenska papperstidningar med ambitionen att bevaka allt sjunger på sista versen så torde den rosa bilagan, Sportbladet, och kanske Expressens motsvarighet, kunna stå på egna marknadsben och framöver leva ett någorlunda fungerande kommersiellt liv.

Nivas purfärska tegelsten, den 600-sidiga ”Utväg: Fotboll” (Modernista), är minst lika bra som hans tidigare verk, ”Den nya världsfotbollen” (2008) och ”Liven längs linjen” (2010). Tillsammans bildar de en vederhäftig trilogi. Men ingen är invändningsfri: Niva kan i framhållandet av heroiska manliga fotbollsaktörer framstå som sentimental och könsrollskonservativ. Och han lånar inte sällan grundstoff från internationella reportage och magasin.

Men han är en benådad berättare, som kan hålla en historia levande och en läsare på halster. Undantaget genusperspektivet blundar han aldrig för komplikationer och sociala faktorer. Över hundra enskilda texter, gärna individporträtt speglade i en samhällskontext, utgör sammantaget en mosaik av den (fotbolls)värld som vi på gott och ont lever i.

2 Fotbollen är en mångmiljardindustri som drar till sig lycksökare och andra kapitalinvesterare, från agenter via oligarker till rena rama diktatorer och smutsiga regeringspengar. Den är fylld av mutkolvar och korruption. Av globala aktörer som söker goodwill eller avkastning. Fair play är ett begrepp som lämnar en besk eftersmak när man betraktar spelet kring guldkalven. FIFA är som organisation betraktad inte ett dugg bättre än FN. VM skulle aldrig tilldelats Qatar. Men Brasilien? Problemen till trots är det den moderna fotbollens fot och ursprung.

Samtidigt som samhällsdebattörer dömer ut fotbollen – den drar ju till sig huliganer från såväl gatan som styrelserummen – så blundar de inte sällan för något väsentligt. Att fotbollen på utförandenivån är hart när meritokratisk. Kontakter kan hjälpa flick- eller pojkspelaren till en viss ålder, redan vid 17–18 är det i princip omöjligt att rida på föräldrars och närståendes makt.

Den välutbildade och drillade vite spelaren kan vilken dag som helst petas av en fattig afrikan som varken växt upp med natur- eller konstgräs, märkesskor eller weekendresor till Barcelona, London, Paris. Där kulturen och konsten och kanske politiken odlar familjearv och privilegier är fotbollen en ständigt pågående demokratirörelse. Det gör också fotbollen, trots alla problem, till världens roligaste och mest progressiva samhällsfenomen.

Den boken skrivs ständigt, hela tiden. Och den skrivs underifrån. Av slavars barnbarnsbarn, av favelors och förorters glyttar. Läs den!

3 I allt väsentligt är det skönt att Sverige inte kvalificerat sig för VM-slutspelet. För nu slipper vi Camp Sweden. Nu slipper man alla dessa chauvinister och nationalister i vikingahjälmar och fula gulblåa ansiktsmålningar. Nu slipper man alla dessa mellanchefer som satsat halva eller hela semesterbudgeten på ett minne för livet, för mig och frugan och barnen. Nu slipper man skålande och skrålande pappskallar med rudimentär fotbollskunskap.

Nu slipper man dessa så kallade fotbollsälskare som inte känner till en enda spelare i Aston Villa eller Eintracht Frankfurt. Man slipper Erik Hamrén och hans språkliga grodor och ”modemedvetna” apparition. Men icke sa Nicke. Västbärare Hamrén lanseras som ”expert” under VM.. Det är ett problem, även inom fotbollen: De dumdryga narcissisterna får alltid medieutrymme.

Robert Börjesson är en journalist värd all respekt. Hans nog så aktuella bok ”Sverige år noll – VM-sommaren 1994” (Bonniers) väcker ändå måttlig entusiasm. Vad gjorde Sverige egentligen? Slog Saudiarabien i åttondelen, Rumänien på straffar i kvarten och ett baktungt Bulgarien i bronsmatchen. Kan vara den moderna fotbollens enklast förskaffade medalj.

Och nostalgi är just i fotbollsvärlden en gravt överskattad faktor. Marcel Proust är evigt intressant, Thomas Ravelli är det inte. Fotbollens väsen är här och idag. Ronnie Hellström var för övrigt en bättre målvakt än Ravelli.