Folklig och ärkeskånsk humor

Det är hela 20 år sedan Gröstorpsrevyn flyttade in på Grand i Simrishamn, och det firar man med en greatest hits-föreställning kallad Land i sikte. Titeln syftar inte så mycket på revygängets förhoppningar om att ro showen i land som på den nya färjeförbindelsen med Bornholm.

En blandning av gammalt och nytt möter årets revybesökare, men vilka nummer som är favoriter från förr får man vara gammal i Gröstorpsgemet för att veta. En sådan detalj som vilka år numren spelades hade varit kul att ha med i programmet.

Nu har de 20 åren inte pressat revyglädjen ur Gröstorparna. Den här åtta man starka ensemblen - hälften män, hälften kvinnor - är ett anspråkslöst gäng som drivs av sin entusiasm och sin vilja att roa. Man gör sin grej utan några gästande stjärnskådisar eller överambitiösa upplägg, och lockar fram skratten i mångt och mycket med egna sketchtexter, där framför allt sångtexterna är imponerande väl genomarbetade.

Litet tappar man på att inte ha en levande orkester, men publiken på ett näst intill fullsatt Grand på premiärkvällen trivdes och hade rätt roligt ändå. Det är lågbudget utan att kännas billigt.

Lokalprägeln är stark, som den ska vara i sådana här sammanhang, men en som inte är insatt i Simrishamns lokalpolitik behöver inte vara ledsen. Tjuvnyp mot överheten är alltid välkomna, och valfläskande politiker är sig lika överallt - bara namnen skiljer sig. Vänsterfalangens valförlust skildras givetvis, liksom den styvmoderliga behandlingen från polismakten och vårdpolitikerna.

Mycket uppskattat är det krut som fyras av mot beslutet att lägga ner kirurgiverksamheten på Simrishamns sjukhus ("att skära ner är väl det närmaste de kommer till operation nu").

Sketcherna är gärna små relationsdramer där otrohet, fylla och ilskna kärringar i grälla klänningar är stående inslag. Väl stereotypt för min smak, men ett recept som gör den vana publiken nöjd. Gröstorparna lever högt på ett slags jordnära, bondsk humor, rik på vitsande och ärkeskånsk folklighet (hur räddar man ålafisket? Man lägger Läker åli vattnet). Låt vara att ensemblen litar lite för mycket på att skämten blir roligare ju mer man överdriver dialekten.

De bästa numren svarar damerna för. När trion Eva Jeppsson, Giesela Peterson och Siw Gummesson skumpar in i tjockt stoppade kostymer och bjuder på godisregn och dallrande rumpor i Banta ej mera(till tonerna av Guantanamera), då är det jubel i salongen.

Lika starka insatser gör tjejtrion sedan i Sicken sommaroch Karlar, karlar, karlar.Vilket på sätt och vis understryker att Gröstorparna missar mycket på att inte jobba mer med sång och dans. Det behöver inte vara mer sångsäkert än "Mysak" Engdahls härligt absurda lovsång till sin badanka i Baddare till badare. Genomskärande falskt, men ändå så helt rätt i tonen.

Lars Thulin 0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se