Fogerty övertygade på Öja

Sen fyrar han av Bad Moon Rising, sliter ett läckert solo ur en guldfärgad Les Paul i Green Riveroch ångar vidare med Midnight Special.

Budskapet är tydligt, och publiken höjer sina bägare i lyckorusigt samförstånd. John Fogerty har inte kommit för att var vara svår, bränna krutet på nya plattan, göra obekväma tokarrangemang av ett par älskade Creedence-pärlor och gå hem.

Han har kommit för att ge den drygt 6000-hövdade publiken vad den vill ha. Och då håller det inte att kränga som en ål i saltbad när det vankas odödliga klassiker. I stället skruvar Fogerty upp volymen, tar ett krafttag runt mikrofonen och tar i som om han glömt att han nyss fyllt 63.

För det är en pigg, glad och vital rocklegend som kommit till stan. Fogerty småjoggar runt på scenen, bedyrar sin kärlek till Sverige och visar att både rösten och mannen den sitter på har åldrats med värdighet.

Och hem vill han då rakt inte gå. Med ett tajt och kraftfullt kompband i ryggen öser Fogerty friskt ur sin digra låtskatt. Han berättar att Who"ll stop the rainkom till efter den regniga lervälling som var Woodstock, tar på sig cowboyhatten och tillägnar nyskrivna tio-i-två-tryckaren Broken Down Cowboytill sin fru och bjuder rentav på lite valhänt Van Halen-tapping i inledningen till den mäktiga rockdängan Keep on Chooglin'.

Och plötsligt har två timmar, 28 låtar och minst lika många gitarrbyten flugit förbi. När John tackat för sig med den trådslitna men självklara avslutningslåten Proud Mary, står ett par saker fullkomligt klara. John Fogerty respekterar och månar om sin publik, han är väl värd sitt biljettpris och de olyckskorpar som under veckan mumlat att Fogerty är en trött föredetting har uppenbarligen inte sett honom live på sistone.

Kryddat med en glödande inspirerad Nisse Hellberg som förfest och en grönskande och soldränkt park att rulla ut filten i, kunde konsertsommaren på Öja knappast ha börjat bättre.