Fest med Flogging Molly

Supportbandet Peppers tillagade, med sin blandning av baktaksgungande reagge, punk och party, en gedigen gryta där kokpunkten var lätt att nå och inte många ingredienser fattades för att förfesten skulle vara fulländad.

När sedan kvällens huvudattraktion, Flogging Molly, intog anfallsposition och äntrade scen väntade ett sjöslag inte många musikaliska slagskepp kan skryta med att genomföra.

Två riktiga rökare senare var ingen besviken.

Bandet har precis släppt en ny platta, Floatheter den och första spåret Requiem for a dying song, slängdes iväg mot publiken och höll med råge måttet. Det är soundet Flogging Molly gjort sig känt för, en utsökt blandning av punk och keltisk folkmusik, och man känner sig lätt hemma i det nya alstret.

Knappt hann publiken hämta sig innan detta slagskepp till band laddade om och en projektil vid namn Drunken Lullabiesträffade precis där den skulle, rätt i hjärtat.

Tidigare under spelningen hade sångaren Dave King berättat om att Sverige invaderat deras land. Om han nu syftade på Amerika eller Irland är smått oklart, även om det förmodligen var det sistnämnda han tänkte på. Poängen var i alla fall att nu var det deras tur. Och det menade han verkligen.

Mr. King har rötter i Irland, men han är nog den enda i bandet som kan skryta med det, om jag har förstått det här rätt.

Han är karismatisk så det räcker och blir över och hans mellansnack roar och höjer nöjesfaktorn några snäpp. På Mejeriet såg han ser till exempel till att förolämpa Sverige och solglasögonpryda besökare, "There are two types of people that wears sunglasses indoors, The blind ones and the total arseholes!", och även om han riktigt pekade ut folk i publiken som han riktade sina spydigheter till tog ingen illa upp. En gigantisk glimt i ögat, som bara en Guiness-sippande galning från Irland kan få till, gjorde Flogging Molly på Mejeriet till en trevlig kväll där alla var polare, där skämt och musik växlade om vartannat, hettan var olidlig och ingen stod stilla.