Feminismen marscherar in i skivbackarna

F eminismen är på frammarsch " inte bara inom politiken utan även inom rockmusiken. Trots att Spice Girls gjorde vad de kunde för att förlöjliga begreppet "girl power".

Det är klart att det fortfarande råder ojämlikhet mellan män och kvinnor, även i ett rekordjämställt land som Sverige. Och många män anser i hemlighet att det finns rätt mycket kvinnor inte förstår sig på. Ja, inte jag då, men en massa andra män som jag skulle kunna namnge. Om offentlig intjärning och fjädring hade stått högt på min lista över fritidssysselsättningar, alltså.

Själv blir jag – faktiskt– förolämpad av att bli ihopblandad med den sortens män, och tänker inte ens försöka mig på något lamt skämt om att "kvinnor kan – exempelvis förstår de sig ju alldeles utmärkt på hushållsmaskiner".

Även rockvärlden är en mansdominerad plats, där kvinnor sällan håller i gitarrer eller låtskrivarpennor utan snällt står och doar bakom manliga stjärnor " med förvånade miner, som alla kvinnor bakom framgångsrika män.

Man kan fundera länge på vem som är feministrockens gudmoder. Så pass länge, faktiskt, att man glömmer frågan och kommer upp med ett briljant, om än ointressant svar på något helt annat. Egentligen har ju alla kvinnor som stått på en scen och struntat i att spela på sin sexighet utan i stället använt sitt hjärta, sin hjärna och sin otvetydiga talang flyttat fram feminismens positioner. Som Aretha Franklin, Billie Holidayeller Patti Smith.

Saker och ting håller på att förändras. Inte minst är det döttrarna av 90-talets vilt sparkande Riot Grrl-rörelse som nu reser sig ur skivbackarna och kräver ett slut på könsrollsrelaterade stereotyper.

Stenhårda punkarna Bikini Killhar visserligen lagt ner, men sångerskan Kathleen Hanna fortsätter i electropoptrion Le Tigre, som inte bara har betydligt bättre humör utan dessutom nått kommersiella framgångar. Med smart självironi och glimt i ögonvrån har Le Tigre skapat en plattform för ett allmänmänskligt frigörande budskap som inte begränsar sig till feminism.

De har en parallell i Chicks On Speed, en annan trio electropopare som blandar musik med performance och till och med mode.

Sedan har vi provokativa vildar som kanadensiskan Peaches, svårförutsägbara avantgardister som Sleater-Kinneyoch artister som utan att ha något feministiskt "program" är starka och stolta kvinnor som – äntligen – är mer rollmodeller än modeller. Exempelvis Polly Jean Harvey, Patti Smith, Alanis Morrissette,The Yeah Yeah YeahsKaren Ooch – heliga guds moder – Madonna.

De flesta undviker klokt nog en politisk agenda. Man kan nämligen inte gå rakt på när man gör konst av politik. Då är det plakatvarning. Då är det bättre att faktiskt måla plakat och gå ut på gatan. Där möter du fler intresserade. Hälsa honom från mig, förresten.

Problemet med politisk konst är att man tror att det gäller att konkretisera: lika lön för lika arbete, dagisplatser åt folket, varför kan man inte lämna videofilmer efter klockan 18 och dylikt. Fel, fel, fel.

Istället gäller det att abstrahera. Skildra levnadsöden, göra känslor av den politiska viljan. Få lyssnaren att tänka efter själv.

Annars blir budskapet viktigare än musiken. Och då kan du möjligtvis få deltagarna vid ett politiskt möte att lyssna, men ingen annan. Tro mig, radiolyssnarna kommer att göra en Lucky Luke och byta kanal snabbare än sin egen skugga.

Vid det politiska mötet predikar man dessutom för de redan frälsta, bortsett från en och annan Säpo-spion. De känns igen på att de står och rör sig lite knyckigt och med käck, konstlad entusiasm. Säpo-agenter har ingen rytm " och dess värre ingen humor heller.

Om 20 år hittar jag den här krönikan hos Säpo under "möjliga landsförrädare". Med tillägget "minnesanteckning: måste gå danskurs".

Lars Thulingår inte på danskurs men kan tänka sig en danskkurs.