Färgrik folkrock med Lasse

Det är fullsatt på Olympen när tjejkvartetten Abalone Dots från Västervik gör ett kort set som den perfekta uppvärmningsakten. Dessa countryfolkiga multiinstrumentalister kan inte bara ge uttryck åt såväl innerlighet som smärta, de gör det dessutom i ljuv stämsång. Och när inlånade banjospelaren Victor Kellgren plockar upp trumstockar blir de plötsligt rock.

Popsamarbetet med Marit Bergman, Long Lonely Road,pekar mot framtida storverk. Dock var Abalonernas 20 minuter lite av en bortkastad pärla i sin lågbudgetinramning. Med mer rutin och jobb på ljudet är de här tjejerna kapabla att leverera lika mycket värme som Oskarshamn I, II och III.

Lasse Winnerbäck, på vift utan sitt Hov, har på nya Daugavatagit ett tydligt kliv mot folkrock, irländska tongångar och bärande roller åt dragspel, fioler och mandolin. Och det ska visa sig vara helt rätt live, inte bara för de nya låtarna.

Det kan ta flera sekunder innan fansen känner igen introt till Hugger i sten, Ingen soldateller trivsamt gungiga Min älskling har ett hjärta av snö. Men då blir jublet desto större.

Det är helt andra klangfärger än Winnerbäcks vanliga visrock: nyanser, detaljer och utmejslade melodier, snarare än rockös. Faktum är att när bandet ger sig på det - som i publikfavoriten Kom ihåg mig- saknar de botten.

Samtidigt som han verkar så trygg är "Lasse" märkligt bekymrad. I nya Gå på vattensjunger han att han inte vill hamna ensam i Polen, Köpenhamn eller Moskva, men verkar ändå ha en romantisk syn på att det är någon annanstans, långt borta, som man botar livsledan.

Men publiken sjunger med i kanonfina balladen Om du lämnade mig nuoch deltar allt livligare ju längre den två timmar långa konserten varar.

- Det är inte världens gladaste låtar, det här, medger Winnerbäck, och tackar för att publiken tillhandahåller "uppåttjacket".

Själv känner jag efter hand en allt större mättnad. Folkrocksvänget är härligt och arrangemangen så stämningsfulla och dynamiska att man inte tänker på nio av tio låtar är stöpta i samma form. Men det saknas fördjupning, i form av ett gott mellansnack eller utbyggda liveversioner med mer svängrum för det följsamma bandet - stadigt förankrade i trummisen Anders Hernestam, gitarr- och körtjejen Anna Stadling och Hovetgitarristen Johan Persson.

Och vad är grejen med så låga tonarter att sången, två timmar igenom, blir dov och gravallvarlig? Förvisso ett schysst tonläge för melankoli, men ingen riktig melankoli utan eufori. Vill man fördjupa känslolägen behöver man en dos av deras motsats.

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@trelleborgsallehanda.se