Fantastiska män med snurrande kalufser

Men en konsert med Satyricon är något mer än bara så. Att förmedla känslan i text är ingen lätt uppgift, men vi gör ett försök. För i det som först bara framstår som ett skenande vansinnigt larm finns det en hypnotisk urkraft som resolut griper tag i en och plötsligt existerar varken dåtid eller framtid, allt koncentreras i nuet. I larmet finns slingor som är så exakt inplacerade att den dånande orgeln helt plötsligt övergår i ett välljudande, nyansrikt och uttrycksfullt instrument. En extrem form av black metal, framförd med sådan iskyla och perfektion att man faller raklång till marken av häpnad och lycka över att bara stå och känna kroppen skaka. Ska man ens applådera mellan låtarna, eller bara stämma upp i ett avgrundsdjupt vrål? Frågan är om inte det mest kraftfulla krutet under hela festivalen brändes av redan på första dagen. En uppvisning, kort och gott. Mästerlig sådan.