Fallna hjältar svåra att försvara

Kan man älska en artist även om de råkar vara grova myglare eller rena ärkejubelskurkar?

Det är inte första gången frågan kommer för mig, men den dyker upp igen när han Sven-Erik i Sven-Ingvars döms för rattfylla. Det finns inget försvarbart med rattfylla. Det är bara tragik, från början till slut. Men hur förhåller man sig till det, om man då råkar gilla Sven-Ingvars musik? Eller, gud förbjude, Kikki Danielssons?

Musikälskare tvingas besvärande oftakonfronteras fakta som är svåra att vare sig förklara eller försvara. Som att Jerry Lee Lewis gifte sig med sin kusin – som var 13 år. Ingen vet vad han tänkte på, och hade man vetat så hade det nog bara gjort saken värre.

James Brown drog iväg på en beväpnad jakt genom flera stater, med polisen i hälarna. Det är ju lite kul, tills man hör att anledningen till att polisen jagade Brown var att han misshandlat sin fru.

Chuck Berry satte upp kameror på sin gästtoalett och filmade damer i smyg. Vad säger man om det? Too much monkey business for me, i alla fall.

I viss mån gillar vinär våra rockstjärnor är rebelliska och beter sig illa. De har lite fribrev. Här gäller regeln att materiell förstörelse = roligt, personskador = oroligt .

Keith Moon, The Whos gamle trummis,gjorde en livsstil av att bete sig illa. Sprängde hotelltoaletter, körde ner en Rolls i en pool och utförde hundratals practical jokes som var hejdlöst kul, för alla utom de drabbade. Moon personifierade på ett underbart vis rockens ungdomligt ansvarslösa och nöjeslystna sida.

Sedan körde han ihjäl sin chaufför, som hade stigit ur bilen för att lugna en lynchmobb som Moon hade retat upp. Det var en olyckshändelse, men ändå. Precis där slutade det att vara kul.

Likadant med Motley Crue, om man händelsevis är inne på rockstjärneexcesser i kombination med spandexbrallor. Hälften av alla hejdlösa anekdoter om Crue är förmodligen af Klintbergare, men när en rattfull Vince Neil kraschade sin sportbil och tog kål på en passagerare, Hanoi Rocks trummis Razzle, då fick man leta länge efter en glamorös aspekt.

Dessutom kan man aldrig mer med samma öron höra grymma, trumdundrande 70-talslåtar som Rock'n'roll och dess fyndigt döpta uppföljare Rock'n'roll part II, eller för den delen en av rockhistoriens bästa låttitlar, I Didn't Know I Loved You 'til I Saw You Rock and Roll. Sedan det visade sig att Gary Glitter föredrog unga fans – mycket unga fans – är hans handduk så inkastad en handduk kan bli.

Eric Claptons inläggi invandrardebatten ledde till att han i mer än ett decennium blev betraktad som en rasist som inte ville ha svarta grannar - som om Eric Clapton behöver ha grannar alls. En märklig situation, med tanke på att Clapton byggde sin karriär på blues och rock skapad av svarta upphovsmän.

Senare gjorde han avbön, skyllde på att han drack så mycket konstigt på den tiden och började göra en poäng av att samarbeta med svarta musiker som BB King och Buddy Guy.

Nu är förstås Eric Clapton ett specialfall. För min del hade det inte spelat någon roll om han så hade varit en råknarkande satanistkannibal. Han hade inte vunnit min respekt för det.

Lars Thulinhoppar jämfota över en ny platta med PJ Harvey.

lars.thulin@allehandasyd.se