Eva raljerar på historiskt brunnshotell

Men till sin 65-årsdag, sina 50 år som artist,teaterns femtonde uppsättning (och grundpelaren Nils Poppes 100 år) så har medverkande Adde Malmberg och Johan Schildt totat ihopminst av allt urvattnat händelseförlopp.

Det är långt ifrån Povel Ramels idylliska Sorglösa brunn. Mera fläktar det av tv-serien Pang i byggetmed Adde som snarlik John Cleesesamma falska servila kryperi för överhögheten och hysteriska utbrott över underklassens fadäser.

Det är år1907 och kronprinsens födelsedag. Till hans ära ska Ramlösa brunns nya pavljiong invigas. Hit kommer de med allehanda besvär som rinnande ögon, melankoli, svindel, skörbjugg, frossa. mjältsjuka med mera för det hälsobringande botande vattnet som ''drickes hurtigt och stående, ja, helst gående".

Det är ett brokigt sällskap som Adde i egenskap av brunnens disponent får ta emot. Till sinfasa upptäcker hanvattnet håller på att sina. Men än så länge räcker det till bland annat fisförnäma grevinnan Falkenvråk (Marianne Mörck), den kacklande Hildur Jönsson, stenrik maka till Skånes största hönsuppfödare i Hammenhög (Siw Carlsson), den ständigt uniformklädde pensionerade kavallerimajoren Spetz (Ingvar Andersson), som hellre sett attförvandlats till vin, eller ännu hellre brännvin.

I sitt sällskaphar grevinnanhunsad passopp, Hulda (Eva Rydberg). Hon förirrar sig in på brunnens läkarmottagning och ''leker doktor" lite för länge så att hon av alla antas vara den väntade okändeBjörk. En roll hon gärna spelar vidare på. Det gäller att veta var stetoskopet ska stå.en pappa som veterinär ordinerar hon plastkrage till majoren (för klåda på ryggen) och avmaskningör sinågade grevinna. Men hon är en baddare på att gipsa brutna ben, vilket förräntar sig i finalen.

Den riktige doktor Björk (Hans-Peter Edh) hinner intemånga nyktra steg i handlingen efter att ha bedövats att Evas kemiskt blandade välkomstdrinkar. Det artar sig alltså tilli ett vattenglas, milt uttryckt. En del gäster flyter ovanpå och bryr sig inte. Det är som att slå vatten på en gås.

Adde Malmberg har inte oävet inspirerats av 30-och 40-talets gamla pilsnerfilmer, typ Pensionat Paradiset,sitt upplägg med generösa ytor för blyga kärleksparutbrister i välrimmade romantiska sånger, komponerade/arrangerade/utförda av teaterns husmusikant, pianistenNilsson i tidstypiskt ''noterande".

Speciellt Katarina Elmberg sticker charmigt ut i bland annat i Majkens ragtime.

Det hade varit önskvärt att så självgående aktörer som Siw Carlsson och Ingvar Andersson fått mera markerade roller och repliker och inte som nu varaörutsägbara schablonkarikatyrer. Med betydligt fräschare one-liners än ''Vet ni vad en kirurg tjänar i snitt?"

Nu är det främst Marianne Mörck som berättigat tar för sig. Hon kan scenen och genren sedan hon spelade med i Hon jazzade en sommarår 2002."primadonna assoluta"år en rejäl showstopper närgeneröst bjuder på hela sitt imponerande ''all of me" i sångnumret Grevinnans sång om sin goda hälsamed bland annat applådretande rullstolsdans, förträffligtav Rennie Mirro.

Naturligtvis är detändå Eva Rydberg som utgör navet. Inte minst briljant i den absurda Balladen om den enögda Elin,som inte så lite påminner om Ramelsk skaldekonst.

Där komprimeras den lysande personligheten med röstbehärskning och fysisk utstrålning i balansen mellan roll, röst och uttryck.

Vore det inte helt förbjudet att på brunnshotellet så mycket som andas om animalisk föda kunde man tillägga att det hela är en säck fylld med styckningsdetaljer av olika kvalitet. Allt är inte filé, men det mesta har knorr.

Här finns komik, mimik och plastik (kolla in Hans-Peter Edhs ofrivilliga redlöshet) och spelglädje man under femton år skämts bort med.

Det finns isolerade fragment som inte imponerar, men helheten gör det.