Ett välregisserat "jaså!

Detta "före detta". Alla är det, på något sätt. Före detta elev, före detta kompis, före detta i arbetslivet, före detta sambo... Att den unge dramatikern Mattias Andersson valt sitt tema med omsorg är utan tvivel. Men ibland räcker det inte med ett aktuellt ämne som rör alla människor. Ansatsen är god, men berättelsen når inte hela vägen fram. När den f d varvsarbetaren Orvar (Kåre Sigurdson) fyller 70 bjuder han sina närmaste till ett sjuhelvetes litet stort partaj. Här samlas nu en hop före dettingar. F d varvsarbetaren med sonen f d fotbollsspelaren och hans hustru f d Västra Frölundas lucia. Sondottern med sin f d pojkvän och sin nuvarande pojkvän, som är f d dramatiker från Iran. Alla bär de på sina öden och sina minnen. Och alla har de svårigheten att gå vidare, att lämna minnena av en förflugen storhetstid bakom sig och istället ta vara på nuet. Birgitta Sanderberg, Magnus Schmitz och Håkan Paaske vid festbordet." BORDER="0"Birgitta Sanderberg, Magnus Schmitz och Håkan Paaske vid festbordet. Orvar har svårt att acceptera att han nu är gammal och pensionär, han minns tillbaka till vargavintern när älven frös och han vågade sätta sig upp mot förmannen. Sonen Conny (Håkan Paaske) var juniorstjärna i fotboll. Fotbollen är det enda som fortfarande får honom att leva upp. Hans hustru Annette (Birgitta Sandberg) valdes till lucia 1973 och ser sig fortfarande som lika ung och vacker, trots att åren sprungit sin väg. Parets dotter Malin (Lena Strömberg) försöker bryta sig ut ur maktlösheten genom att skaffa sig bättre utbildning än sina föräldrar. Hon läser på Komvux och bestämmer sig för att göra slut med sin hopplöst ointresserade pojkvän Stefan (Magnus Schmitz). Han verkar inte ens reagera när hon plötsligt gör honom till f d pojkvän. Detta sedan hon träffat Amir (Sam Rigi), landsflyktig dramatiker från Iran. Amir kämpar med språket i sitt nya hemland och försöker förtvivlat hitta rytmen, för att kunna skriva dramatik på svenska. Sam Rigi och Kåre Sigurdsson i "Före" BORDER="0"Sam Rigi och Kåre Sigurdsson i "Före Alla har sina kors att bära och i olika hög grad lever de sitt förflutna. Brottet kommer när Orvar slås av insikten om hur futtigt ett litet liv är, "en fis mellan födelsen och döden". Han dricker sig berusad och lever ut sin förtvivlan till gästernas förskräckelse. Samtidigt närmar sig Stefan familjefesten och han har vapnet i sin väska, det som ska förvandla honom från "före detta" till "efter detta". Pjäsen rymmer många tillfällen till igenkänning. Vi har sett dessa människor i verkliga livet många gånger. De finns kanske rentav bitvis inom oss själva, om vi vågar erkänna det. Problemet är bara att berättelsen aldrig kommer någon vart. När föreställningen är slut kan vi konstatera, med en av slutreplikerna, att det faktiskt inte hände någonting. Historien kommer av sig och blir till en bisats, "en fis i vinden". Nu betyder inte detta att föreställningen är ointressant. Den har nämligen samtidigt sina stora fördelar. Det är en synnerligen välregisserad uppsättning, med trovärdiga och balanserade skådespelartolkningar. Alla på scenen gör mesta möjliga av rollerna, in i minsta detalj. Stämningen avspeglas i minspel och rörelsemönster. Samspelet är imponerande. Att pjäsen ebbar ut i ett jaså stör visserligen, men här finns ändå tillräckligt mycket föda för tankar och funderingar efteråt. Helena Holmkrantz