Ett samtal med Ludvig Igra om en Norénpjäs

Det är med bestörtning jag läser att den populäre psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra hastigt avlidit - bara några dagar efter att jag såg Lars Noréns "Kyla" när den i slutet på Riksteaterns turné kom till Södra Teatern i Stockholm. Jag var uppenbarligen inte den enda som valt denna sista föreställningsdag eftersom Ludvig Igra då skulle hålla i ett efterföljande samtal med dem av oss som ville stanna kvar. Vi var många och det blev en givande timme. De flesta verkade åtminstone känna till Igras bok "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet" från 2001 (Natur och Kultur) - Igras genombrott hos en större läsekrets - som hans polskjudiska bakgrund ger ytterligare tyngd åt. Psykoanalytikern Ludvig Igra. "Kyla" handlar ju kanske som bekant om tre nynanizter som efter en skolavslutning en vacker sommarkväll lätt berusade stöter på Kalle (Kristofer Fransson), en adopterad pojke med utländsk bakgrund. En snabbt snurrande våldsspiral sätter igång som slutar med Kalles död, och har våldet, som underliggande hot eller våldsamt iscensatt, dittills varit skrämmande realistiskt, är mordet på Kalle starkt stiliserat. En gräns har överskridits. I det digra material med tips, fakta, tankar och frågeställningar för uppföljning som publiken fick på väg in (där för övrigt en av denna tidnings krönikörer, Ylva Floreman, och hennes dokumentärfilm om några nynazister nämns) berättas också om hur premiären inte sågs som den helt färdiga föreställningen. Något kanske hade tagits bort, lagts till eller bara ändrat form. Lars Norén. Så hur den föreställning jag såg skiljer sig från premiären vet jag inte, bara att när jag såg den var det en mycket omskakande upplevelse. Exceptionellt bra framförd av alla, men kanske allra mest av Björn Bengtsson i rollen som den kallhamrat drivande kraften och samtidigt den mest intelligente. Alla svar på varför sånt här händer ger naturligtvis inte föreställningen, men en del bekräftar vad vi redan visste, annat ger upphov till frågor. Som varför Ismael (Tito Pencheff) med utländsk bakgrund får vara med i gänget. Eller varför Kalle, trots artiga försök att ta sig därifrån, stannar kvar på platsen. Vilken betydelse har vardagsrasismen? Varför detta hat? Och fler. Barndomens stora betydelse fanns i fokus - så centralt hos Igra, i synnerhet första levnadsåret. Liksom projektioner - när en individ eller grupp inte vill kännas vid en del av sina egna egenskaper, utan förlägger dem till andra. Ulf Rönnerstrand och Björn Bengtsson i en scen ur Kyla. Så blir kontrasterna mellan den adopterade killen, en belevad, snygg och proper ung man, och de andra allt större ju mer vi lär känna dem. Främlingen verkar ha allt, flickvän, omtänksamma föräldrar, semester- och studieplaner, och är på väg till en väntande festmiddag - rådjursgryta och potatisgratäng - i föräldrarnas sommarhus. De andra har i stort sett alla frånvarande fäder, är marginaliserade ("dom vill inte ha oss!"), deras framtidsutsikter inte särskilt lysande, och deras festmåltid, tillsammans med sig själva, består av bärs och grillad korv med bröd i skogen. När vi efter föreställningen samlades för ett samtal var bland det första Ludvig Igra sa, att han värjde sig mot ordet "ondska". Han sade sig inte tro på den rena ondskan, eller för den delen den rena godheten, trodde inte att människan föds antingen god eller ond. I stället menade Igra att ondska (som han föredrog att kalla grymhet) och godhet, omsorg, finns inom oss alla som möjligheter; något inom människan måste överröstas och övervinnas när hon tillgriper våld och blir grym, som det står i hans bok "Den tunna hinnan". Det lilla barnets upplevelser av kaos, hot och isolering kapslas in i vår psykiska struktur och kan ta herraväldet om vi inte får växa upp i en miljö präglad av kärlek och omtanke. Och så skämtade han om hur vi sällan berömmer oss för att vara "goda"; lika viktigt som det är att försöka identifiera grymhetens orsaker är det att lära känna godhetens väsen. - Hur ska man komma till tals med såna här (nynazister)? undrade skådespelaren Etienne Glaser från sin plats i publiken. Och fick till svar, med referenser till kända fall med före detta nynazister som i dag arbetar med att omvända nynazister: Du ska aldrig försöka göra det i grupp - då blir grupptrycket för stort - utan enskilt, individuellt. Då finns möjligheten att personen i fråga kan börja känna den trygghet och gemenskap, som tillsammans med att bli sedd var något Igra återkom till under samtalet är våra grundläggande behov. Svindlande tanke. Om alla människor fick ett minimum av sina behov av att bli sedda, känna trygghet och gemenskap tillgodosedda, nog skulle det förändra världen i ett slag? Vi vet det alla egentligen, men ibland är det som om vi behöver hjälp att sätta ord på det. Igra uppehöll sig också vid vårt personliga ansvar för våra handlingar (också som passiv åskådare), vikten av dialog och att likgiltihet är en frestelse som vi måste motstå när vi nu än en gång befinner oss i en mycket konfliktfylld historisk tid. Något vi måste göra allt för att försöka förhindra eller mildra verkningarna av. Ludvig Igras bok "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet" har just återutgivits. Att en så på samma gång varm och professionell person, ödmjuk och full av liv, endast 57 år gammal alldeles för tidigt ryckts bort känns grymt - och är en påminnelse om den tunna hinnan mellan liv och död. Liksom föreställningen Kyla blott några dagar dessförinnan. Christina Lundberg