Ett rejält bottennapp
Det är upplagt för ljuv romantik och skön poesi men även djup tragedi. Filmen blir till stora delar en lång transportsträcka med bland annat ett obegripligt inbrott och en badhusscen som övergår till vad som liknar schamporeklam.
Här finns fina ansatser. Jag ser en ungdomlig berättarglädje som lovar en hel del. Inspelningsplatserna har till exempel garnerats med kulörta lyktor och rekvisita i regnbågens alla färger. Och inledningen av busshållplatsscenen, när den grubblande ynglingen får råd av en främmande farbror, ger i bild, ord och handling uttryck för ett säkert berättande, där verklighet och dröm går samman. Skådespelaren Shahriyar Latifzadeh spelar med ett så vidöppet ansiktsuttryck, att jag verkligen vill veta mer om hans karaktär och figurerna runtomkring. Men regissören Shahriyar Latifzadeh bjuder inte till. Han levererar floskler och presenterar enkla lösningar. Som upphovsman borde han valt att antingen stå jag framför eller bakom kameran. Båda rollerna fungerar inte. Inte den här gången.