Ett rasande barnkalas

Jag var på barnkalas i helgen. Det var en säregen upplevelse. Fast egentligen var det inget barnkalas utan en inflyttningsfest hos en arbetskamrat som, tillsammans med hustru och litet barn, flyttat in i nytt hus i ett nytt område i utkanten av min lilla stad. Där var släkt, vänner och grannar och alla föreföll ha barn. Jag försökte räkna dem (barnen alltså...) vid några tillfällen men det är som att räkna getingar runt ett sommarbord. De är ju aldrig stilla.

Det handlar mycket om barn just nu. Inte bara tack vare vårt nya magasin Familjen, som gjort redaktionen till ett slags dagis, utan också för att anmärkningsvärt många medarbetare fick barn för ett år sedan, fick barn alldeles nyligen eller väntar barn. Det betyder att vi är en ovanligt ung redaktion och det känner förstås sådana gamla stötar som jag av.

Jag gillar barn. De är fascinerande små varelser. Jag kan studera dem i timmar och fundera över vad som rör sig i deras söta små skallar. Och får jag någon gång ett spontan leende från en spädis då lever jag på det i dagar. Ty kombinationen stort skägg, glasögonen och mörk röst skrämmer slag på de flesta små barn. När jag försöker närma mig dem med jollrande muller ser jag hur ögonen blir större för centimeter och ungefär på en halv meters avstånd kommer vrålet. Då blir jag lite sårad trots att jag vet hur det fungerar.

Men i helgen var det ingen som blev skrämd av mig. Det hade de inte tid till. Vid ett tillfälle stod jag i köket och snackade med husägaren samtidigt som hela bandet med ungar drog runt huset i en bestämd bana.

Man kan nämligen gå genom vardagsrummet, hallen och köket för att återigen komma ut i vardagsrummet i en enda rörelse. Där for ungarna runt och runt anförda av en liten tuffing på en röd plasttraktor – jag uppskattade antalet till minst 25-30 ungar men enligt den sansade husägaren var det blott elva. Det var riktigt, riktigt kul och som ungarna njöt – och tjöt. Det var som en biltävling och jag uppskattade att ingen förälder försökte stoppa showen, ungarna fick ha roligt, ungarna fick röja runt och vara lyckliga små själar.

Nu åker jag till Madrid ett slag och vilar upp mig efter barnkalaset. Vad är en storstad som Madrid mot ett gäng uppskuvade ungar? Hoppas ni får en bra nationaldag så hörs vi igen nästa vecka.

Sköt om er!

Robert Dahlström, 0411-557853

robert.dahlstrom allehandasyd.se