Ett nytt sätt att se på film
Ända sedan jag blev med filmkanaler i början av hösten har mitt filmtittande förändrats rejält. Om det är till det bättre eller till det sämre är ännu oklart, men annorlunda är det.
Med hjälp av det evigt rullande schema, där samma filmer hela tiden återkommer i programblocket, tittar jag numera på film en liten bit i taget. Genom att se en scen här och en där – under lunchen, efter mataffären, innan Conan O'Brien – följer jag ett tiotal filmer samtidigt helt utan någon kronologi, något som är lika förvirrande som att ha tio pågående böcker liggandes på nattygsbordet, där någon varje dag flyttar runt bokmärkena.
Jag kallar det här fenomenet för fragment-tv. Tittandet har bland annat lett till att jag har sett dåliga, roliga, spektakulära och sorgsna filmslut utan att ha sett resten av filmen. Ibland är detta frustrerande men i de flesta fall tror jag inte att det hade gjort saken bättre. Jag kan ju dessutom se resten en annan gång.
Fragment-tv innebär också att jag med lite tur kan hitta favoritscener i filmer jag redan sett. Det går ju inte att få nog av karaokescenen i Lost in translation, den snygga men hemska korsklippningsscenen i Mystic river där den mördade flickan hittas eller mammans uppvaknande i Goodbye Lenin.
Att hålla på så här frestar lite på det sociala livet. En kvart sen till middagen här och en kvart sen till kompisölen där kräver sina förklaringar: "Jag skulle bara se slutet på Min japanske vän" kan accepteras, medan "jag var bara tvungen att se en kvart på Legally Blonde 2" möts av höjda ögonbryn och menande blickar.
Fragment-tv kan dessutom påverka den fysiska hälsan. Med gympaskorna påsnörade inför kvällsjoggen kan det vara förödande att skanna av filmutbudet. Den regntunga skymningen kan, å ena sidan, plötsligt se väldigt oinbjudande ut om det visar sig att Clintan samtidigt drar sina skjutjärn i För några få dollar. Å andra sidan är höstrusket bra mycket roligare än den första timmen på Patton – pansargeneralen, en film som lockar till en lagom lång löptur, en dusch och en trevlig höstgryta innan det kan vara dags att sätta sig framför tv:n. Och efter att i små, små doser till slut ha gäspat mig igenom hela Flickan med pärlörhängen, gör blott åsynen av densamma att det dåliga samvetet av att faktiskt ha sett hela filmen fullkomligen driver mig ut i joggingspåret.
En film som jag länge försökt se slutet på är Love Actually som med sina många små kärlekshistorier är ganska olämplig att se fragmentariskt i små kvartsdoser. I helgen som gick såg det länge ut som om jag äntligen skulle få se slutet men med tio minuter kvar ringde det på dörren. Utanför stod Patrik, en fotbollsintresserad kompis med svår Liverpoolabstinens. "Matchen mot Aston Villa började för en kvart sedan, tittar du på något särskilt?"
Christopher Lembkelängtar till Gurus konsert i Lund nästa vecka.
chlembke@hotmail.com
