Ett motgift mot tidens dårskap

Ny bok. I tider som dessa kräver själen - för att inte fullständigt förtvina - ansenliga doser av kraftfullt litterär klokskap. Den är förvisso inte lätt att vaska fram i bokfloden. Men den finns. Hos en av nittonhundratalets verkligt stora europeiska författare, ungraren Sándor Márai (1900 - 1989), erbjuds ofta en blandning av insiktsfull resignation inför vardagens förtretlighet och en styvnackad protest mot förtryck och förblindande fanatism, intolerans och bigotta ideologer.

Tonen i Sándor Márais många romaner är i regel sordinerad. Han är ingen vän av stora ord eller bombastiska utfall. Där råder en annan ordning. Den exakta iakttagelsen, skiftande stämningslägen frammanas med små subtila medel, ett visst vemod vid livets tillkortakommanden, kärlekens förföriska förvirring och livets obönhörliga ensamhet, höstens fallande löv och de kala valnötsträden, regnblanka torg och steg i ödsliga gränder - alltmedan den täta dimman från Donau sveper in och lägrar sig över ett svunnet Budapest.

På svenska finns - genant och upprörande nog - enbart två kortromaner av Sándor Márai, Glödoch Észters arv. Men nu ger Sivart Förlag ut Visdomsord för vardagsbruki en lyhörd och ytterst känslig översättning av Susanna Fahlström.I tvåhundratvå korta kapitel förmedlar Sándor Márai högst personliga anvisningar i levnadskonst, ett destillat av hans erfarenheter och iakttagelser - många bittert erövrade. Här erbjuds ingen lättköpt livsvisdom. Det är en sträv och krävande handbok. Uppriktighet är allt. Ärlighet ett tvingande måste. Här finns inget slappt överseende med tarvligt lättsinne eller falsk sentimentalitet. Allvaret är stort. Det handlar om livet, det enda vi äger. Ljumma själar, för fega för upproret och för svaga för trohet, finner sannerligen ingen tröst - eller nåd - hos Sándor Márai.

Föregångarna, som Márai haft som inspirationskällor, är självfallet de stora stoikerna - Seneca, Marcus Aurelius och inte minst Epiktetos Handbok i livets konst- men hos Sándor Márai finns likväl en ständigt närvarande vulkanisk underström - ett aldrig sviktande motstånd. Ett brinnande patos han inte kan frigöra sig ifrån och som i vissa avseenden strider mot stoicismens ideal. I individualisten, den urtypiske borgaren Sándor Márai, bor en rebell som vägrar retirera eller ge slaget förlorat.

"Och jag fick då erfara", skriver Márai apropå att åldern vill ta ut sin rätt för den som i ungdomen varit revolutionär, "att jag tvunget måste förbli revolutionär, eftersom nästa generation, underligt nog, inte är det minsta revolutionär; jag kan inte, som sig bör, överlämna flaggan till någon annan; jag måste förbli en oppositionell barrikadbyggare … Jag måste förbli en revolutionär, tandlöst oh gråhårigt, en som envist upprepar tankefrihetens, jämlikhetens och broderskapets paroll".

Hans dröm om en stillsam vardag, med rökrock och varma tofflor, är ouppnåelig. Han tvingas förbli borgaren som rebell, den evige revoltören som slåss för humanismens värden och de omistliga medborgerliga friheterna.

Visdomsord för vardagsbrukutkom första gången 1943, mitt under brinnande krig och med Pilkorsarna marscherande på Budapests gator under ledning av Ferenc Szálasi och nazisternas direkta inflytande blev för var dag allt större. I boken finns åtskillig kritik mot nazismen och deras värderingar, ofta lätt dolt bakom exempel hämtade från till exempel antikens Sparta.

Sándor Márai har som motdrag mot massornas förryckthet och den barbariska politiken valt att gå i inre exil. Han har medvetet dragit sig undan, och hyllar i stället den självvalda ensamheten, den hårda inre disciplinens livgivande kraft. Att uthärda - och på ett personligt plan övervinna - tidens dårskap har förvandlats till en konstart.

"Därför är det klokast", skriver Márai i avsnitt 169, "att förbli ensam. Stark är endast den som verkligen och målmedvetet är ensam och vars själ inte lider av denna ensamhet. Du får varken vara sentimental eller förhoppningsfull. Till slut måste du dö, ska du veta. Vad är du då rädd för?" Det är en återkommande tanke att döden - ständigt enbart ett hjärtslag avlägsen - bör fungera som motivation eller rentav inspiration för författare och andra att repa mod mot tidens ondska. Du ska dö. Jag ska dö. Vi ska alla dö. Vad finns det då att vara rädd för? Varför tveka att säga sanningar, aldrig så obehagliga eller farliga.

Allting är enligt Sándor Márai underordnat arbetet, själva skrivandet, vilket är vad som ger livet dess mål och mening. Det är den yttersta avsikten med hans liv - hans öde, om man så vill. Utan skrivandet, inget liv. Utan arbetet, ingen mening.

Han kom också att skriva ett antal odödliga mästerverk, inte minst memoarerna Föld, föld!(Land, land!), en intim skildring av hur hans liv gestaltade sig under åren 1944 till 1948, hur nazisternas ockupation av Ungern avlöstes av Sovjetunionens trupper och dess kallhamrade kommissarier. År 1948, i september, lämnar Márai sin inre exil och går i yttre landsflykt. Han kom sedan att leva i exil - i främst Italien och USA - fram till sitt självmord 1989, blind och bortglömd och ensam i San Diego. Detta verk är en skildring som tveklöst ställer Sándor Márai jämsides med memoarförfattare som Elias Canetti, Stefan Zweig och landsmannen Arthur Koestler.

Visdomsord för vardagsbrukär en bok att leva med, att återvända till och hämta kraft ur. Samtidens tunga luft blir lättare att andas. Den ingjuter mod och tillförsikt mitt i sitt mörker. Sándor Márais bok inordnar sig alldeles självklart i en stolt och stark tradition, smått underjordiskt men evigt livskraftig, med föregångare som Pascals Tankar, Montaignes Essayeroch Baltasar Graciáns Handbok i levnadskonst. Eller för att ta ett svenskt exempel, Hjalmar Söderbergs Hjärtats oro.

I en tid då allvaret, den seriösa reflektionen, tycks ha förlorat sin attraktionskraft - och snarare inverkar skrämmande än upplysande - är det djupt befriande att få ta del av vad en människa vars hela författarverksamhet präglats av eftertänksamhet har att förmedla. Här möter oss en sansad röst - med tillbakahållen vrede - som utan att tveka försöker genomskåda tidens täta väv, som blottlägger de lägsta drivkrafterna och samtidigt skärskådar de innersta bevekelsegrunderna. Men som framför allt ger råd för hur ett autentiskt liv ska levas i en barbarisk och vulgär tid.

Med tanke på det allvar, den existentiella intensitet, som präglar Visdomsord för vardagsbrukriskerar intrycket här lätt bli att det är en dyster, baktung och - hemska tanke! - pretentiös bok. Inget kunde vara felaktigare eller mer missvisande. Det är en utomordentlig förmån att få vistas i Sándor Márais sällskap, att få ta del av hans tankar. Ämnenas obestridliga tyngd korresponderar elegant med en stilens betvingande lätthet. Márai odlar dessutom en mild och diskret ironi, ett stoiskt lugn, och där finns dessutom ständigt en spefull glimt i ögonvrån när han betraktar sig själv.

Här finns förvisso även små råd för vardagsbruk, framförda med viss svalkande distans - ät två skedar honung varje morgon, ät mycket rivna morötter med några droppar citronsaft, ta minst en timmes ensam promenad var dag, bry dig inte det minsta om kläder. Men det är allvaret som dominerar.

Visdomsord för vardagsbrukav Sándor Márai är, tveklöst och utan diskussion, den viktigaste och litterärt mest fullödiga bok som kommer ut på svenska i år. Jag rekommenderar detta själens apotek med såväl de bittraste av örter som stärkande läkeväxter, detta motgift mot tidens dårskaper och alla dess pompösa posörer, till varje vän av litteratur, mod och uppriktighet.