Ett möte med Beato Angelico
Vi var på jakt efter helvetesmunken Savonarola i Florens och inte riktigt beredda på de fantastiska konstverk vi mötte i hans gamla kloster.
Tänk att ha sådana målningar över sängen, att få vakna till dem, att somna in under dem och kunna drömma nära dem om natten! Vi går runt i klostret San Marco i Florens och ser på bilderna. I varje munkcell finns en freskmålning. Arbetet med dem leddes av Beato Angelico (1387-1455, också kallad Fra Angelico) som själv var munk.
Hans bild av Bebådelsenär älskad av många. Ängeln som berättar för Maria att hon är med barn möter henne i en pelargång men saknar lilja. De korsar stelt sina händer som om allt vore föreskrivet, ett formulär de noga följer. Ängelns vingar står rakt ut, lyfta som till flykt och noggrant färglagda i gult, stålblått och brunt. Så här ser riktiga änglavingar ut, verkar Beato ha tänkt, nu behöver vi inte tjafsa mer om den saken. Samtidigt leker han med perspektivet och lägger in valv på valv som när man bygger med legobitar.
Jesus ser mild ut på bilderna och färgerna är också milda. Hela serien handlar om hans liv. Det finns inget kronologiskt samband mellan målningarna, de olika munkarna fick kanske de bilder som passade deras karaktär bäst. I så fall var det inkvarteringen som bestämde berättelsen. Där griper man honom. Petrus ilsknar till och skär örat av en soldat. Vem av bröderna gav han en så våldsam bild? Där sover apostlarna och Jesus är ensam och ber och talar tyst med en ängel. Männen har slumrat in, det var väl så bestämt, men Maria och Marta vakar bakom en vägg i örtagården.
Där hängs han upp på korset. En snickare står på en stege och slår in spikar i hans handflator.
Bilderna är nästan alltid placerade på övre halvan av cellväggen, försedda med avgränsande, påmålade ramar. I bakgrunden skymtar ofta en blommande trädgård.
Konungarnas tillbedjanär en riktig masscen. Jesus är nyfödd längst till vänster, han lyser som ett litet smycke.
En helig man kryper fram till honom och lämnar över sin gåva, en kung står på knä, de andra ska snart gå ner på alla fyra. Men också vanligt folk väntar på sin tur. Josef öppnar belåtet en ask och granskar innehållet. Två hästar sticker fram sina huvuden längst bak i bilden.
Vilka milda färger. Det kunde vara akvareller. Samtidigt är han tydlig som en fotograf. Det är alldeles klara bilder som ändå till någon del behåller sina hemligheter, kanske också för Beato själv.
Hans konst kan påminna om Vivaldis musik; i alla bilder han gör finns som hos kompositören glädjen kvar, de bär på ett obotligt ljus.
Man säger att han är innerlig. Det betyder inte att hans konst är naiv men öppen och oförställd, ja naken, den blygs inte. Och vi som betraktar den reagerar på samma sätt. Det har delvis med människorna att göra.
På många av målningarna verkar de uppleva livets starkaste ögonblick. Och det var kanske samma sak med konstnären själv, Beato, när han målade sina bilder. Det är väl denna dubbla lycka man känner när man ser hans fresker.
Ja, kanske inte när man betraktar själva mordet, korsfästelsen. Då blir bilderna mindre magiska och mer traditionella. Kristus dör ofta i cellerna, det är nog det vanligaste motivet. Blodet rinner ut över korset och ner på marken och folk gråter. Och då mörknar bilderna. Så mörk han nu kan bli, Beato.