Ett liv utan mening och självaktning
Han går ensam genom staden. Han väntar. Han är orolig. Magnus är trettiotvå år. Det går inte så bra med karriären. Han frilansar i tevebranschen, som producent, men det är långt mellan jobben. Han känner sig misslyckad. Var blev drömmarna och ambitionerna av? Idag har han några ärenden att uträtta. Han ska upp på produktionsfirman Red för att höra hur hans idéer blivit mottagna. Han ska skaffa nytt pass. De har pratat om att åka till Grekland. Men han vet, innerst inne, att pengarna inte kommer att räcka. Det kommer inte att bli någon semesterresa. Han vet också att inga av hans idéer kommer att sälja.
Oavbrutet, nervöst som en narkoman i behov av nästa fix, tar han fram och tittar på mobiltelefonen. Den är inte precis av senaste modell. Den är så stor och klumpig att andra skrattar åt den. Han väntar på att Josefin äntligen ska ringa. Varför hör hon inte av sig? Hon måste ju vara på jobbet nu? Hon har varit på landet hos sina föräldrar en hel vecka. Han längtar efter henne. Men han vågar inte ringa henne. Han vill inte verka angelägen.
En dag i Magnus liv. Det är den yttre ramen i Johan Klings romandebut Människor helt utan betydelse. Det är en stramt hållen och språkligt tyglad berättelse, med en oroväckande och ständigt vibrerande underton av meningslöshet och apati. Det är en skyddslös människa Johan Kling skildrar.
Det är en man som saknar självförtroende. En man som redan, trots sin relativt unga ålder, gett upp. Eller är det omgivningen, de trendjagande och karriärstressade strebrarna, som förlorat fotfästet och glömt vad som är väsentligt här i livet? Johan Kling avstår nogsamt ifrån att leverera några tvärsäkra svar på dessa frågor. Tolkningen är läsarens huvudvärk. Vad Kling gör, utan pekpinnar eller beskäftiga direktiv, är att gestalta en i stort sett meningslös dag i en osäker människas liv.
Magnus tankar är negativa och likgiltiga på en och samma gång. Han vet att han inte är populär. Han tycker att han är ful. Han sover dåligt. Han ser sig själv som "blyg och stel", som "alldeles för tafatt", som handlingsförlamad och "fantasilös": "En människa man tycker synd om." Mot denna uppgivenhet står egentligen enbart kärleken. Magnus har i två år varit tillsammans med Josefin, en tjej som - enligt honom själv - är alldeles för vacker för att vara tillsammans med honom. När hon ser honom, när hon finns vid hans sida förändras det mesta. Men han vågar heller inte lita på kärleken. Han är rädd att förlora Josefin. Rädd för att hon ska bedra honom.
Men det fanns en tid i Magnus liv då drömmarna brann, då framtiden låg öppen och lockande. "Jag ville saker", tänker Magnus, "jag drömde. Löjliga drömmar, men ändå. Nu drömmer jag inte om någonting." Var gick det snett? Och varför? När brister en människa till slut? Människor helt utan betydelse- en ovanligt stilsäker och drabbande debut - är en oroväckande ödslig roman. En berättelse om en människa som inte förmår tro på sig själv och som - dessutom - förlorat framtidstron. Hans främlingskap och dåliga självförtroende riskerar att kväva honom. Det är en man som inte passar in i det hårda och ogästvänliga samhälle som blivit vårt.
