Ett liv i färg och svartvitt

Verkar gör han förstås fortfarande, om än mest bakom scenerna, och inte alls lika mycket som tidigare.

Värker gör det också. Gösta Ekman är förmodligen inte den ende skådespelaren som fått nog av att stå framför kameran, däremot den ende svenske medborgaren vars knän blivit skadade av snubbelskådespeleri.

Som vishetsläraren Mahatma Ekman i Hasse och Tages revy ”Gula hund” snavade han fyra tusen gånger.

– Jag har själv kallat det för slappstickskador. Jag var hos en idrottsläkare som sade ”så kan du inte göra, det är så djävla dumt, men du har ju gjort det med flit. Du får skylla dig själv.”

Gösta Ekman är skådespelaren och komikern som inkarnerat inte våra synder men väl vår handsvett och nervositet. Många av hans Papphammar-sketcher har en livslyftande effekt, vid nedstämdhet ungefär som psykofarmaka.

– Så trevligt, vanebildande? kontrar han kvickt.

Papphammar var Gösta Ekmans helt egna produktion. Han envisades för få göra den. I sin kommande bok ”Farbrorn som inte vill va’ stor”, berättar journalisten och biografiförfattaren Klas Gustafson om hur Gösta Ekman under sitt år som professor på Teaterhögskolan, ringde upp Mia Skäringer och Klara Zimmergren i duon ”Mia och Klara” och bjöd in dem som gästföreläsare.

Efter samtalet grät Mia Skäringer. Papphammar-sketcherna på tv hade varit en tröst under en utsatt uppväxt i ett fult höghusområde. Liksom en gång Gösta Ekman upptäckte även Mia Skäringer det hoppingivande och förlösande i att själv få sina problematiska föräldrar att skratta.

Nu fick hon höra att professor Papphammar skrattade åt henne.

– Jag hade sett Mia och Klara och tyckte de var fantastiskt bra. De gör saker som ofta är baserade på egna erfarenheter, de tar det här på allvar. Även om det kan vara på gränsen till oanständigt utlämnande så finns det en medkänsla i det de gör.

När det gäller oanständigheter kom Gösta Ekman aldrig längre än till pittsketchen, inspirerad av en hantverkare som hade en variant av Tourettes syndrom och tvångsmässigt sade fula ord, i synnerhet tillsammans med unga blyga människor, när han skulle förklara sitt arbete.

När det gäller skådespeleriet och komiken använder han sig i högsta grad av sig själv. Men trots de sju åren i analys går det inte att hitta en enkel förklaring till varför han, Lill-Gösta, blev ”skrattretande” som han säger.

– Jag har ju funderat över mig själv, varför i helvete det bidde en tumme. Det har jag talat om i hela mitt yrkesliv, det tog mig ganska lång tid att se att det emanerar väldigt mycket ur min farfar, den store Gösta Ekman, och då blir det ju skrattretande på något vis.

Pappa Hasse lämnade familjen när Gösta Ekman var fem. Uppväxten med tre små bröder, två styvsystrar och ”lite föräldrar” har präglat honom på ”ett svårdefinierbart sätt”.

– Det var trångt om saligheten. Det är sorgligt att säga, men jag tror att jag alltid kände mig i vägen. När min morsa prioriterade mig för att jag var äldst blev de andra avundsjuka. Där stod de som små fågelungar.

I dag är han varken gammal eller äldst. Däremot vilsamt befriad från revanschlystnad, säger han. Gammal däremot, kände han sig, i flera avseenden när han bara var 20 och inte längre ville leva.

Första gången han berättade om sitt misslyckade självmordsförsök (farmors sömntabletter var lyckligtvis sjösjukepiller) var i en intervju med Jan Guillou, delvis i syfte att stödja Fib Kulturfront.

För sin biografitecknare Klas Gustafson har Gösta Ekman valt att berätta mer om tiden före, om sina två år som regiassistent och springpojke åt en lynnig Ingmar Bergman i Malmö. När Bergman frågade honom svarade Gösta Ekman, 17 år, att han inte kunde tänka sig något roligare.

– Ingmar själv har sedan berättat att han aldrig sett en person se så ledsen ut när han sade så.

Bergmans intresse för Gösta Ekman bottnade delvis i en rivalitet med generationskamraten Hasse Ekman.

– Andra har snackat mycket om sitt förhållande till Ingmar, men jag har inte gjort det, också för att det var så svårt att förstå. Vi sågs ju med jämna mellanrum, det var alltid väldigt kärt, men också väldigt sammansatt och kluvet.

I sin fickkalender noterar Gösta Ekman numera alla vänner och bekanta som går bort. De senaste åren har det blivit ungefär lika många namn som veckor på året, vilket ger en bild av omfattningen på hans yrkesliv. På årets lista finns bland andra Dennis Hopper, jo de spelade in en film tillsammans i Stockholm.

Som 71-åring tycker Gösta Ekman att upplevelsen av tid blir mer och mer paradoxal. När han som 20-åring kom till Paris för att finna ny livsinspiration tedde sig efterkrigstidens bohemliv retsamt avlägset. I dag känner han tvärtom att historiska händelser som andra världskriget hela tiden rycker närmare.

– Avståndet till franska revolutionen krymper tycker jag. Visst är det underligt.