Ett jubileum för moralpaniken

Studio S var debattprogrammet där folk inte nödvändigtvis behövde debattera. Exempelvis var de den 2 december 1980 rätt ense om att ”videovåldet” var skadligare än tandtroll, och orsaken till att stolt svensk ungdom i en handvändning var på väg att förvandlas till mördare, våldtäktsmän och kannibaler. Ja, och så förekom där överdrifter också. Som att videobandspelare helt enkelt borde förbjudas. Moralpaniken var ett faktum.

Moralpaniker inträffar då och då, gärna med udden riktad mot populärkultur. Redan på 1920-talet drabbades något så oskyldigt som dansbanorna, vilka alls icke var så oskyldiga vid närmare inspektion. Sedan har folk hackat på kiosklitteratur och seriemagasin, med samma febriga iver till kulturell rensning.

Gemensamt för alla paniker är att Vän av Ordning identifierat orsaken till att västerlandet förfaller, syndabockar skall utses och helst därpå gjutas in i mässingsskrot och användas för att skjuta prick på antingen månen eller kommunister, beroende på grad av fanatism.

Videovåldsdebatten minns jag väl. Bortsett från att jag trodde allt var Siewert Öholms fel, men då blandar jag nog ihop det med senare panikattacker mot hårdrocken.

Min reaktion, när jag hörde om hur blodiga, billiga skräckfilmer som ”Motorsågsmassakern” och ”Cannibal Holocaust” verkade förråande på unga sinnen var en av oro, så klart. Nämligen: hur ska jag få tag på de här filmerna?

Massakern fick jag se ett par år senare, på Lunds studenters filmstudio. Som för dagen bevakades av vår uniformerade poliskår. Klart överskattad. Ja, filmen, alltså.

Nu ger det redan till namnet fräcka videobolaget Studio S Entertainment ut Studio S-debatten på dvd. I en box. Ihop med ”Motorsågsmassakern”, ”Verktygsmördaren”, matlagningsshowen ”Eaten Alive” samt ett par andra samtida titlar.

I den infama boxen finns även Filmkrönikans granskning av Studio S-debatten, där det avslöjas att barn som berättat om hur illa de tagit vid sig av läskigt videovåld upplevde att de hade blivit tillsagda vad de skulle säga.

Visst behövs det åldersgränser. Där kan jag tycka att man blivit lite slapp; Statens Biografbyrå knipsar knappt en filmruta numera, och elvaåringar tillåts gå på filmer som skulle ha gett Siewert Öholm blodstörtning.

Men varje gång moralpanikerna rusar ut för att förbjuda, så skapar de bara ett extra intresse. De inte bara biter sig själva i svansen, utan fortsätter så gärna att tugga sig upp över rumpan också. Jag älskar det.